Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 1

varseblef läkaren, hälsade hon honom på det vänligaste ocl erbjöd sig att bära den lilla korgen till den bestämda platsen — Det behöfs icke, Rebecka, sade Jane; stanna du hemma och passa på huset, då kan jag lemna dörrarne öppna, så att den varma luften får strömma in. Vi gå till poppeln. Adjö Med Reinhold vid sin sida steg hon nu nedför trapporna till byvägen, gick tvärs öfver den och framkom till den lilla platån, der, omedelbart bakom den nära vid flodbrädden sig höjande balustraden, det runda bordet och en bänk stodo under den djupt nedhängande och tättlöfvade poppeln. Hade Reinhold förut funnit denna plats behaglig, så syntes den honom i dag nästan paradisisk i sin ensamhet och fridfullhet. Rundtomkring på den branta sluttningen frodades rika buskväxter, här och der beskuggade af ett högväxt träd så att intet menniskoöga, undantagandes möjligen från floden kunde varseblifva bordet och de under poppeln sittande. uf. verallt rådde tystnad och frid, och det buller, som efterhand förnams från floden, störde dem ej, utan gjorde det ljufva lugnet i deras närmaste omgifning blott ännu märkbarare och angenämare. Bänken, som de måste dela, var liten och trång, och då de satte sig på densamma, tog Jane ihop sin veckrika klädning, för att bereda bättre plats åt sin granne. — Ni sitter nästan alltför trångt, sade hon, och Rebecka hade kunnat bära hit en stol åt oss. — Om ni kan finna er i min märhet, så kan jag nog finna mig i er, anmärkte Reinhold med ett lätt småleende, och stolen anser jag ej heller nödvändig. Jag ber, lemna er kläd ning fri, den besvärar mig ej. Med dessa ord flyttade han sig ännu något längre ifrår henne, och liksom för att bevisa, att klädningen verkligen e besvärade honom, lät han sin hand glida ned på de honom närmast liggande vecken och fasthöll den på detta sätt, så at! Jane ej åter kunde draga den till sig. Då han dervid ånyc blickade på det sköna ansigtet vid sin sida, fattade honom samma känsla, som han redan förnummit förut i dag i samma ögonblick, som han varseblef Jane. Han kunde ej misstaga sig derpå, och han hade redan i tysthet gladt sig deråt: så länge Jane var hans patient, alltså så länge hon var sjuk, hade det sordna sorgsna draget i hennes ansigte mycket mindre va