Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1867, sida 1

händer mig endast när jag någon gång behöfver den, hvilket sällan är fallet. Jane svarade intet, men sakta och nästan omärkligt sväfvade hon bort till en byrå, öppnade en låda och framtog en fin hvit duk, hvilken hon med en blyg rodnad räckte Reinhold, i det hon sade: — Sehär, tag denna för i dag och torka er panna; men gå en annan gång långsammare, när ni kommer till mig, på det jag ej må behöfva vara ängslig för er skull. Hvilka elaka följder en förkylning kan hafva, har ni nyligen sett på mig. Reinhold smålog och öppnade duken, med hvilken han öfverfor sin panna, medan han svarade: — Åh, jag förkyler mig ej så lätt. Men jag tackar er. Seså, nu har den redan gjort sin tjenst. Jane blickade på hans panna och nickade derefter. — Godt, sade hon; om ni nu har svalkat er litet, så ville jag tillåta mig att göra ett förslag. Då det i dag är så varmt och lugnt, kunna vi kanske bege oss till min favoritplats under den stora poppeln vid Elben. Der har ni ännu ej varit med mig, icke sannt? — Jag har endast varit på få ställen med er, fröken Jane, men jag följer er gerna öfverallt dit ni vill föra mig. — Godt, så kom då! Om morgonen och aftonen är det lifligast på floden, och jag tror att vi nu ha flodtiden, då många fartyg komma inseglande. Vid dessa ord tog hon en öfver ett stolstyre hängande schal samt derefter en liten korg med frukter och några tallrikar, knifvar och små servietter, hvilken redan stod i beredskap på bordet och tycktes vara anordnad för denna promenad. — Ämnar ni bära allt detder ensam? frågade Reinhold. Unna äfven mig en del deraf — låt mig åtminstone bära er schal. Dermed tog han den redan från armen på henne och ville äfven fatta servietterna, då hon lade handen på dem och sade: — Nej, jag ber, det är min del — tag schalen i Guds namn. Seså, och kom nu! I detta ögonblick utkom Rebecka i trädgården. Då hon