Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1867, sida 2

nom sin värme och mjukhet förråder för mig — er karakter— Min karakter? frågade hon, blott ännu mera förundrad. Hur skulle det vara möjligt? — Helt säkert. En torr, kall hand förråder ä förtorkad och kallnad själ, och alldenstund er icke är tort och kall, så — så kan ni sluta till, att jag ej heller anser er själ vara sådan. Hon betraktade honom med förvåning och ville nu verkligen draga undan handen, hvars serskilda fingrar han med en besynnerlig skärpa betraktade, men innan hon hann göra det, lutade han sig hastigt ned och tryckte sina varma läppar på densamma. Jane for vid denna oväntade händelse nästan förskräckt upp och drog med en ångestfull blick till sig handen, hastigt gömmande den under täcket, som låg på hennes knä. Men det var engång skedt; hans läppar hade vidrört handen, och Jane syntes så förvånad deröfver, att hon en stund teg och blickade ut genom fönstret, liksom vågade hon ej möta hans ögon, hvilka, såsom hon nog kände, oatvändt voro fästade på hennes rörliga drag. Då hon ovanligt länge höll hufvudet i denna ställning, vände han sig om och frambar en stol, för att tyst sätta sig bredvid henne. Han hade redan länge setat så, och ännu alltjemnt stirrade judinnans vackra ljusbruna ögon ut i den blå rymden. Då flyttade han med en hörbar rörelse stolen något längre tillbaka från henne och sade: — Hvad det gläder mig att åter se er uppe! Känner ni er nu helt och hållet återställd från er korta sjukdom? Då vände sig det sköna hufvudet långsamt till honom, hennes blick hvilade ett ögonblick på honom, och derefter sade hon på ett sätt och med ett sådant uttryck, att Reinhold tydligt kunde märka hennes inre rörelse: — Ja, jag befinner mig, Gud ske lof!, åter väl, hvad helsan beträffar, och mina krafter skola snart återkomma; men ni — ni har tagit ifrån mig de första ord, som jag ville säga er då jag fick återse er och hvilka jag redan hela morgonen i tankarne gjort i ordning åt mig. — Det gör mig ondt! Men hvad var det för ord, för hvil