Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1867, sida 2

ej att i ett glas vin mera än vanligt dricka den tillfiisknandes skål. Mot aftonen gingo Reinhold och Bertha åter ned till det lilla huset. Jane hade vaknat klockan tre och varit vaken en timma. Hon hade med god aptit förtärt buljongen jemte ett litet bröd och derefter åter insomnat. Så törblef det på aftonen och hela natten igenom, hvilken Rebecka, sofvande i den sjukas närhet, lugnt tillbragte, sedan läkaren sent på aftonen ännu en gång varit nere och sett till den sjuka, hvilken nu fullständigt var i tillfrisknande. Så kom den nästa morgonen, och åter strålade solen gladt öfver jorden, såsom dagen förut. Klockan kunde vara omkring tio, då Reinhold, denna gång ensam, anträdde sin vandring till Elbstranden och, i dag redan lyckligare stämd än i går, ej hängaf sig åt några vidare bekymmer tör det närmast förestående. I ena handen bar han en liten korg med ypperliga persikor, hvilka Margaretha sjelf på morgonen plockat i drifhuset och skickat med honom till sin kära Jane. Då han framkom till det lilla huset och ringde på klockan, öppnade den gamla Rebecka för honom, och då hon varseblef den hennes matmor så troget tillgifne läkaren, flög ett skimmer af glädje öfver hennes skrynkliga ansigte och hon utropade, slående tillsammans händerna: — Ack, käre herr doktor, der är ni redan åter och med så vackra frukter! Hvad det kära barnet skall glädja sig deråt; hon tycker så mycket om de saftiga persikorna. — Men äfven ni skall glädja er, herr doktor, tillade hon något saktare och förtroligt, blinkande med ögonen. — Åt hvad då? — Hon är uppe, det kära barnet, och sitter på sin stol vid fönstret, fullkomligt klädd, och jag har sjelf i dag kammat hennes vackra, långa hår, hvilket ännu hade varit ett alltför svårt arbete för hennes svaga krafter. Ja, och der sitter hon och skrifver i sin versbok och blickar ut öfver det vackra blå vattnet och den ljusa himlen — och rättvise Gud, hvilken glädje det är att åter åse allt det der! Reinhold, redan något otålig, gaf henne korgen samt bad henne lägga i ordning frukterna vackert och pryda dem med de bredvidliggande bladen och blommorna; derefter skyndade han uppför trappan, och straxt derefter klappade hans hand