Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1867, sida 3

Specialjuryn vid verldserpositionen. Dagstelegrafen meddelar ett bref frå d:r Charles Dickson rörande specialjuryn verksamhet, som vi här, efter A.-B., åter gifva, med förbigående af inledningen: I November förlidet år erhöll jag af central komiten för skandinaviska utställningen i Stock holm det uppdraget att representera Danmark Norge och Sverge i specialjuryn, ett uppdrag som jag först efter lång tvekan mottog, och då förhoppning att jurya skulle på ett lojalt och grundligt sätt behandla denna stera fråga oci noga undersöka arbetsklassens ställning i de a juryn representerade länderna. Då jag derjemte var öfvertygad om att resultatet af en sådan un. dersökning skulle utsalla fördelaktigt för det skan dinaviska Norden, alldenstund arbetarnes ställning just torde vara den fördelaktigaste i de länder der folkundervisningen och näringsfriheten äre mest utvecklade, var det med en viss grad af för hoppning jag mottog det hedrande anbudet. IIade jag kunnat ana att juryn skulle uppfatta sitt värt på ett annat sätt, skulle jag visserligen ej ha mottagit det ganska besvärliga uppdraget. Enligt det af kejsaren fastställda reglementet för jurya skulle dess medlemmar sammanträd redan den 1 December och alla ansökningar skulle vara inlemnade före slutet af Januari. Då jag, såsom medlem af svenska riksdagens första kammare, ej kunde infinna mig i Paris till den beömda tiden, mottog jag uppdraget endast på det ilkor, att jag ej skulle vara förpligtad att resa till Paris förr än inemot tidpunkten för juryns andra sammanträde, då den skulle fatta sina definitiva beslut, hvilket skulle ega rum mellan den 15 April och 15 Maj. Jag kom till Paris den 28 Mars. Under tiden mellan den 1 Januari och 1 April, då jag ännu ej deltog i förhandlingarne, hade juryn fastställt sitt arbetssätt ech likaledes bestämt, hvilka ansökningar skulle upptagas til! pröfning, och hvilka skulle uteslutas. De förandlingar, som då egde rum i juryn, och de motiver, som föranledde det i min tanke okloka beslutet att mskränka täflingen till privata industriella inrättningar, hvilkas egare vidtagit förtjenstfulla åtgärder till främjande af sina arbetares intellektuella, moraliska och ekonomiska bästa, känner jag naturligivis icke. Skulle jag tillåta mig en gissning om beslutets motiver, vore det den att juryns arbete derigenom i väsentlig grad underlättades och att den slapp taga i öfvervägande den stora sociala frågan om arbetare, arbetsgifvare och arbete. Detta är dock endast en förmodan. Då denna fråga på ett sammanträde i Maj, der jag var närvarande, ånyo bragtes under diskussion med anledning af en anhällan från representanten för Belgien, herr Faider, att en belöning måtte tillerkännas hr Visschers, stiftaren af en sjukoch ålderdomsförsörjningskassa för Belgiens grufarbetare (Caisse de pråvoyance des ourriers mineurs), sem redan räknar 100,000 ledamöter, hvilken förening ej har den egenskapen att vara ,.partie cirile, vägrade man upptaga denna ansökning till pröfning på, som mig syntes, mycket svaga och alldeles ohållbara skäl, nvadan jag ock motsatte mig beslutet, men tannade i minoriteten. Enligt min öfvertygelse dock en inrättning af detta slag liksom hvarje frivillig förening af arbetare till inbördes bistånd och främjande af deras intellektuella och moraliska tillstånd af vida högre värde än något som helst filantropiskt företag, som af enskild industriidkare satts i gång till befordrande af hans wrbetares andliga och lekamliga väl, och det så mycket mer som industriidkaren, genom att främja sina arbetares välbefinnande, tillika befordrar sitt get bästa. Vid samma tillfälle kommo likaledes irbetarföreningarne på tal, hvarvid de i Berlin, Kjöbenhavn och Norrköping särdeles framhöllos. Juryn var fullt ense om att loforda dem, men på. amma lösliga grund, som hindrat den att pröfva unsökningen från ofvannämnda Caisse de pråopance, vägrade man att låta arbetarföreningarie deltaga i täflingen. Det beslöts, att i den beättelse, sem juryns sekreterare har att afgifva, åväl arbetarföreningarne som flere andra både stentliga och enskilda inrättningar skulle med oford omtalas, och ati till kejserliga kommissio;en skulle inlemnas förslag om en särskild belöing för de nämnda inrättningarne. Huruvida letta sedermera skett, vet jag ej. Det är att änta att berättelsen skall fullständigare redogöra ör de skäl, som föranledt juryns beslut. IIado rbetarföreningarne fått deltaga i täflingen, skulle ag velat gifva Norrköpings arbetarförening första ummet. Mina skäl äro, att denna förening är teslutande stiftad af arbetare, består blott af rbetare, och att allt, hvad den gjort, är utfördt lott af arbetare utan andras hjelp. Detta kan j sägas vara förhållandet i Berlin och Kjöbenavn. I Kjöbenhavn räknar föreningen bland sina nedlemmar särdeles många icke-arbetare i ordets trängare mening, och man vet att det är edert it och edra rastlösa sträfvanden, som både stifat arbetarföreningen i Kjöbenharn ech bragt den ll sin nuvarande höga ståndpunkt. I det jag beklagar resultatet af juryns arbeten ch ogillar motiverna derför, erkänner jag villigt tt ett lyckligare resultat möjligen kunnat uppås, om de tre skandinaviska länderna varit reresenterade af en mera kompetent person. Att idane finnas, är ej tvifvel underkastadt; huruida man kunnat förmå dem att åtaga sig ett esvärligt och lönlöst arbete, är en annan fråga. ag tror, att centralkomitön, innan den vände sig mig, sökt få platsen bättre fylld, än den nu lifvit.