Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1867, sida 1

min själ, min från Dig härstammande ande säga mig det: hon har blifvit nödvändig, oumbärlig för min tillvaro, som luften för fogeln, som vattnet för fisken, som fasta landet för hinden, O, min Gud, bevara henne åt mig, jag ber Dig så innerligt derom, och hvad Du i stället vill sråntaga mig af hvad ja, eger här i verlden — tag allt, allt, men denna enda, enda blomma — låt mig behålla den till min glädje, till min första och sista jordiska lycka! Bönen var uttalad och hade måhända redan nått den store Skaparens tron samt bevekt Hans hjerta; — och hvad den gömde i sina ord, ger oss en tillräcklig upplysning om Reinhold Strahls så djupt upprörda inre. Ja, nu veta vi hur han var fästad vid Jane, som han ännu så litet kände; nu veta vi hvad hon var för honom och hur djupt hennes älskliga bild, hennes af dystra slöjor omhöljda väsende inträngt i hans blö dande hjerta. — — Visaren på uret hade framskridit till nattens andra timma. Den gamla Rebecka satt lutad i den beqväma ländstolen, skugt gande de trötta ögonen med den förtorkade handen och heloch hållet öfverlemnande sitt barn, sitt kära barn, åt den ädel mans omsorg, hvilken Gud fört till henne i hennes nöd och ställt vid hennes älsklings sida. Outtröttligt, med ständigt ökad ihärdighet bibehöll läkaren sin plats vid sjuksängen. Hans öga var oafvändt riktadt på den lidandes stela ansigte och hans hand hade endast nyss lemnat hennes hand och derefter hennes panna, för att ett ögonblick hvila ut från den länge intagna, tvungna ställningen. Då for den sjuka plötsligt tillsamman. Hela hennes kropp darrade likt ett asplöf och öfver hennes läppar gingo förvirrade ord, hvilkas mening den ifrigt lyssnande förgäfves sökte uppfatta, Han lutade sitt hufvud åter närmare intill henne, för att kunna höra tydligare och studera hennes läppars rörelser. Då smög sig en lång, djup suck ur hennes bröst, och hon sade, för första gången tydligt och begripligt: — Handen — handen! På pannan! Skulle detta gälla honom, hans hand? Så frågade han sig sjelf. Han ville försöka det. Och långsamt och sakta upplyftade han högra armen, sköt det kylande omslaget åt sidan och lade sin varma, mjuka hand helt och hållet på den brännande pannan.