Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1867, sida 1

att hvarje dess drag syntes smycka sig med ett nytt, förklaradt lif? Plötsligt ryckte han till, liksom hade ett dolkstygn träffat honom midt i hjertat. Ordet ,förklarad hade gripit honom, gripit honom med en häftig förskräckelse, med en outsäglig, fruktansvärd tanke. Förklarad! Se ej ofta tillochmed fula menniskor vid den allt utjemnande dödens annalkande vackrare, mera förklarade ut än i lifvets fullhet? Målar ej döden ofta med idealiserande pensel det bedröfliga lifvets färger och form? Huru — kunde Jane dö som vanliga menniskor, dö, innan han med sin själs öga blickat in i hennes rena inre, innan hon vunnit en aning om, att det fanns en menniska här på jorden, som var beredd att dö tusen gånger, för att åt henne bevara blott en enda timma af förhoppningsrikt lif? Ja, denna förfärliga tanke grep honom med fruktansvärd makt; hans hjerta darrade likt ett af stormen skakadt löf och hans själ försjönk i ett vemod, en smärta, för hvilken han ej fann något namn, tilldess hans tankar slutligen samlade sig i en bön, som likt en helig källa strömmade ur det innersta af hans hjerta och öfver hans bäfvande läppar flög mot höjden, mot den omätliga, oupphinneliga, ofattliga höjd, der den dödliga menniskan tänker sig sin Skapare bo. — 0, Allsmäktige — så lydde denna ohörbara, varma bön — Din makt, Din kraft är stor och orubblig, och attjag tror på den och i djupet af min själ tillbeder den, det vet Du; jag har otaliga gånger bekänt det för Dig under mitt dunkla lifs pröfningar. Men om denna blomma, som halft bruten ligger här framför mig, helt och; hållet förvissnade och rycktes bort från den jord, somssostrat henne, redan nu, långt innan hon uppnått alla skapade tings naturliga slut, o, då skulle en lucka uppstå i Din stora skapelse, hvilken icke ens Du med Din allmakt skulle förmå att åter fylla. Nej, nej, Du skulle ej förmå det, ty Du har — och kan och vill det måhända ej heller — aldrig skapat tvenne fullkomligt lika ting, hvarken i gestalt af en menniska eller form af en blomma. O, min Gud, låt denna lucka ej redan nu uppstå! Bevara henne, som ligger här framför mig — och jag vill öppet bekänna för Dig, att jag är egoistisk nog att redan för min egen skull bedja Dig derom. Ja, jag anropar Dig bönfallande: bevara henne ät mig, ty jag känner, jag vet det — mitt hjerta,