Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1867, sida 1

Detta var honom af dubbla skäl kärt. För det första var det intet trifvel underkastadt, att så många menniskors närvaro i det lilla rummet störande inverkat på den sjuka, och för det andra kunde han nu sjelf med desto större omsorg sköta sitt kall samt helt och hållet egna sig åt den enda, som i denna stund upptog alla hans tankar. Och icke blott hans tankar, utan helt säkert äfven hans känslor. O, med hvilken innerlighet, med hvilken kärleksfull ömhet hängaf han sig icke nu åt hennes vård! En moders hand hade ej kunnat hvila lättare på den sjukas heta panna; en moders band hade ej omsorgsfullare och beqvämare kunnat räcka henne den kylande läskedrycken, då hennes läppar syntes smäkta derefter. Så satt han med klappande hjerta vid hennes sida, så kände han omvexlande på hennes puls och panna, och han rönte dervid det tillfredsställande intrycket, att hon tyckte om att vidröras af honom, att hon blef lugnare deraf, att yrseln och de plötsliga skakningarne blefvo allt sällsyntare samt att hennes barms hästiga svallning allt mer och mer lade sig och efterträddes af en lugnare, mera regelbunden andedrägt. Och med hvilken ihärdighet, med hvilken innerlighet och samvetsgrann uppmärksamhet hvilade icke nu hans blickar på henne; hur undersökte han ej hvarje drag i hennes ansigte, hvarje obetydlig vexling i hennes miner, liksom ville han midt igenom dem intränga i det inre af hennes väsende, för att icke blott uppleta grunden och sätet för hennes sjukdom, utan äfven utforska de hemlighetsfulla bekymmer, som gjorde hennes hjerta så sorgset och så fördystrade hennes klara själ. O, hade ett menskligt öga någonsin sett en så ren, felfri panna? Hade någonsin en så rund, välbildad kind förskönats af ett leende sådant han tillochmed i denna stund af oro förmådde tänka sig på densamma? Hade någonsin ett par så purpurröda, sväl lande läppar betäckt sådana hvita och jemna tänder? Oct o — dessa mörka ögonhår, hade väl någon sett en skugga lil den, de kastade öfver dessa kinder? Nej, nej; aldrig förr hade en sådan varelse andats i den törnbeströdda jordens tungs luft, ännu aldrig hade en så outsägligt skön och ren hand hvilat i en mans. Var det ej sällsamt, att under dessa i tysthet anställd betraktelser den sjukas feberaktigt rodnande ansigte hvarjögonblick började antaga skönare former? Var det ej sällsamt