Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1867, sida 2

till 5 öre. och de icke blott sta sig. utan, taxeras till högst betydliga nettobehällningar. Så står sig ännu läderfabrikationen, oaktadt det med visshet förebådades af .en man bakom ordet — och en mycket! etningsningsvärd man tillika — att den lå tilltänkta nedsättningen i den gamla lädertullen, hvilken sedermera kommit till! stånd, gällde ,,den inhemska lädertillverkningen vara eller icke vara. Det var icke! mindre än ,,600 fabriksidkare och tusentals vid denna rörelse sysselsatta arbetarel, som härigenom skulle gå under). — Och. likväl fortgår ännu denna fabrikation. Det är mot dessa ofta upprepade förutsägelser af hrr sabrikanter och deras kriblerer, som det faktum väl ändock måste ega något att betyda, att spådomen i: icke gått i uppiyllelse, utan att den hotade tillverkningen fastmer, efter den nedsatta tullen, vunnit i utveckling, men framför allt i trygghet. Det må vara en tröst, att man sedermera försäkrar, det ,,skyddet från början gaf näringen sin uppkomst; men denna sak är här af jemförelsevis ringa vigt, ty frågan gäller: skall skyddet fortfara eller ej? Om någonting bevisar fördelarne af det fria utbytet, så är det den i år vunna erfarenheten beträftande spanmål. Den försenade mognaden af höstsäden har, jemte andra omständigheter, föranledt en import af råg och rågmjöl, som just kommit producenterna uf dessa alster till godo. Ty det är jordbrukaren sjelf, som varit och är den hutvudsaklige köparen af den utländska spanmålen, och det är således han, som nu fått betala ett ännu högre pris på dessa artiklar, derest de varit belagda med införseltull. Äfven detta faktum söker Dagl. Alleh:a borträsonnera, klagande deröfver att samme jordbrukare, som i höstas sålt sin råg till 17 rdr, nu får köpa in sitt nya behof för 23 å 25 rdr. Men hade det varit bättre, att han nu fått betala 28 å 30 rdr? — Han borde icke hafva sålt sig så nära, anmärker D. A. Men huru skall man kunna, genom lagstiftningen, förhindra detta? Eller huru skall man förhindra den der hafre-exporten, hvaröfver D. A. äfvenledes klagar? — Vi känna intet; annat medel än exporttullar, och under den gamla goda tiden, när staten benäget åtog sig förmynderskapet öfver de enskiltes ekonomi, hade man väl också kommit derhän. Dock skyggar D. A. tydligen; tillbaka för denna konseqvens, ehuru man ej fattar hvad dess tal eljest skall betyda. När D. A. — hvars insigter såsom jordbrukare vi i öfrigt ej underkänna — klagar öfver att hafre ,odlas i stor skala, emedan den relativt betalas högre och vanligen är lättare säljbar än rågen! — så fråga vi, i det sunda förnuftets namn: bör man då icke producera hvad som bäst lönar sig och är lättast afsättligt? Nej — svarar D. A. i sann merkantilistisk anda -— det vore väl bättre, , att vi odlade af den sädesart, som vi dock i första rummet behöfva, tillräckligt mycket, för att slippa till högt pris inköpa sådan från utlandet. Det är således bättre för en landtman, att på en mager jord odla råg, som ger honom t. ex. 4 tunnor öfver utsädet på tunnlandet, till ett bruttovärde af råg 60 rdr, än om han odlar hafre, som ger honom 100 rdr? Köper han då råg, så har han 40 rdr i behåll, men det utgör, enligt D. A:s national-ekonomiska åsigter, en förlust, derest rågen kommer från utlandet. Om landet säljer hafre för 100 rdr, men köper råg för 60, så är denna sednare import också en förlust; det hade varit bättre om man hvarken importerat eller exporterat. Lyckligtvis tala här den enskilta erfarenheten och den enskilta fördelen tillräckligt tydligt, att sådana satser icke kunna vinna afseende. Den förståndige jordbrukaren odlar nog hvete och råg der hans jords beskaffenhet och brukning det medgifva; och han handlar mycket klokt deri, att icke forcera det vanskligare sädet på den svagare jordmånen, som kan gifva honom en god och tryggare afkastning i hafre. Derföre säger också ett gammalt ordspråk, ,,att mången sått sig fattig på hvete, men rik på hafre. Så har hvetet icke blifvit utan orsak kalladt ,,ångersäd. De höga hafrepriser, som sednast varit rådande, göra det också fördelaktigt, att mera än förr påkosta den jord, som bär denna sädesart, i både brukning och gödningsämnen. Häri ligger det naturliga korrektivet mot den mycket omtalade utsugning af jorden, som skulle ligga i hafreodlingen. Men allt detta förstå våra jordbrukare bäst sjelfve, blott de få sköta sig fritt, oberoende af vare sig statens förmynderskap eller välvise rädgifvares förvillande lärdomar. Och det som så rätt gagnar den enskilte, gagnar äfven det allmänna. Blir det för den förre en fördel att producera hafre och köpa råg till bästa pris från vare sig Ryssland eller Japan, så har också staten deraf den största fördelen. Dessa s. k.,, kosmopolitiska åsigter hafva det goda med sig, att de äro på samma gång de mest ,nationella, ty lika litet som statens sanna tördel står 1 strid med ( ) Se brochyren: , Skall den s ka lä derfa