Genom att stilla ett dylikt trosbegrepp i spetsen för sin lära kan protestantismen med skäl betecknas såsom ett återgående till den ursprungliga kristendomens grundtanke, till en gudsdyrkan i anda och i sanning i motsats till katholicismens auktoritetstro och yttre gerningsrätttärdighet. Och klart är då äfven, att den riktning inom den nutida forskningen, som söker ånyo framhålla protestantismens hufvudsats om den religiösa personlighetens frihet i förhållande till all yttre auktoritet, derigenom äfven ställt sig på den ursprungliga kristendomens grundval. Vidare är det tydligt, att denna riktnings bemödanden ej kunna gå ut på något annat, än att arbeta för lösningen af den uppgift, som måste anses tillkomma protestantismen med särskildt afseende på vår tid. Protestantismen är nämligen så långt ifrån att vara något en gång för alla färdigt och afslutadt faktum, att der tvärtom för hvarje ny utvecklingsperiod framställer sig för densamma en ny uppgift till lösning. Hvilken den uppgift är, som synes föreligga den om sin bestämmelse medvetna protestantiska kyrkan i vår tid, denna fråga skola vi i det följande söka besvara. DB. — —2?kt— U Z U(VUEU—