Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 3

2; Blandade ämnen. En Räfhbistoria. En gammal jägare har med delat följande räf-historia: Efter ett snöfall å; 1842 hade jag i dess kula inringat en räf, son jag ämnade taga lefvande, för att sedermera an pända honom för en parforcejagt. Kulan var e djop. hunden stod på post och efter obetydligt ar bete anträffades corpus delicti. Jag tog en tjufva satte den öfver räfvens hals och tryckte honom mot marken samt lemnade derefter tjufvan i er medhjelpares hand, hvarefter jag med båda hän. I der tog räfven i öronen, drog honom fram ur kulan och höll fram honom åt gräfsvinshunden. Vid framdragandet visade räfven icke tecken till lif icke en gång då hunden bet honom. Alla ansågc honom vara död, men jag. kunde icke tänka mis detta, då ju intet ondt vederfarits honom, annat än att jag en stund fasthållit honom med tjufvan Jag hade dessutom sett flera dylika fall af förställning hos räfvar. Jag lät nu gifva mig en i beredskap hållen säck, instoppade räfven deri och lade säcken, väl tillknuten, på marken samt förhöll mig med mitt folk fullkomlig; stilla omkring fem minuter. Räfven rörde sig icke, icke ens då jag hetsade gräfsvinshunden på honom i säcken. Efter tre qvarts timmas förlopp ankommo vi med vår räf till skogvaktarebostället. Det var då redan afton. Nu ämnade jag öfvertyga mig om, huruvida räfven verkligen lefde eller ej. Dagligstugan tillstängdes, tvenne karlar med dugtiga käppar sattes på post vid fönstret, jag knöt upp säcken och skakade fram räfven till säckens öppning. IIufvud och ben hängde slappa och ögonen voro halfslutna, alldeles som hos ett dödt djur. Nu trodde äfven jag att han var död och jag höll ett brinnande ljus på ett tums afstånd från hans nos, men han rörde sig icke. Nu gat jag ljuset åt en annan med tillsägelse att hålla det något högre, och knäppte räfven på pannan mellan ögonen, hvarvid en häftig ryckning i hans ögon lät förmärka sig, men endast i ögonen. Nu visste jag att han ännu lefde, stoppade ner honom i säcken igen och begaf mig på hemvägen, hvarunder jag sade till i ett annat skog aktåreboställe, som låg en god halftimmas väg från det förra. . Ännu hade icke räfven, som nu varit två timmar i säcken, gifvit tecken till lif. Då jag kommit in, lät jag hemta en tunna med tillhörande lock, höll säcken öfver densamma och skakade fram rärfren till säckens öppning. Men nu, liksom på förra stället, lät han hufvud och framben hänga, höll ögonen halfslutna och visade icke den ringaste lifsyttring. Nu fattade jag locket med höger hand och med den venstra lät jag räfren falla i tunnan. Men i samma ögonblick han vidrörde botten; tog han ett hopp till tunnans rand, och endast den hastighet, hvarmed locket smälldes igen, förhindrade den listige att undkomma. Slutligen må tilläggas, att räfven, som var ett kraftigt och temligen gammalt exemplar, släpptes tillsammans med sex kamrater i en kula, som var omgifven af en temligen djupt ned i jorden gående mur, och att han och kamraterna gräfde sig ut under muren och unåkommo. Strängt straff. Rådhusrätten i Berlin dömde häromdagen ett fruntimmer, som af kitslighet i tio minuter inlåst ett annat fruntimmer på ett afträde, att för det hon beröfvat en menniska dess frihet undergå tre månaders fängelse. Exkejsar Maximilians memoirer komma, på serskild önskan af hans broder, kejsar Frans Josef af Österrike, nu att utgifvas från trycket. De utkomma under titeln ,,Ur mitt lif. Reseskizzer, aforismer, dikter, och äro de 4 första banden att vänta i bokhandeln redan i dessa dagar. Vantron i nittonde seklet. De undergörande relikerna hafva åter varit utställda i Aachen. Deribland finnas en undergörande hvit duk, som tillhört jungfra Maria, och en näsduk, som tillhört Johannes döparen. Den 7 Juli framtogos dessa rariteter under stora högtidligheter ur sina förvaringsrum för att visas de troende. Omkring 68,000 personer hafva i år redan vallfärdat till Aachen för att taga skräpet i ögonsigte. En bekant skämtare — Kalle S. — ringde en dag mycket häftigt på kapten Brings tamburdörr i U. — , Hvad vill herrn? röt den ur middagsluren uppväckte kaptenen, som i egen hög person öppnade för honom. — ,,Förlåt, svarade vår spefogel mycket artigt, ,jag skulle bara fråga, hur Bringen, Bringan och desmå tillbringarne må I