Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1867, sida 1

SAR 1191811911411. AA Lä Svensk-norska eskadern i Helsingfors. Den svenska eskadern anlände till Helsingfors hamn i Thorsdags. Om dess besök derstädes skrifver Helsingfors Dagblad för i Lördags: , Sedan i går på morgonen öfliga visiter och kontravisiter, med behörig salut, blifvit vexlade inom chefskapet på eskadern och myndigheterna härstädes, samlådes de ärade gästerna till ett antal af omkring trettio, jemte kejs. senatens inbjudna ledamöter, landtdagens qvarvarande medlemmar af alla stånd, det högre militärbefälet till lands och vatten, embetskorporationernas framstående medlemmar, stadens myndigheter och borgerskap m. fl. vid en festlig officiel middagsmåltid, som af Nylands läns guvernör, frih. Alf. Walleen blifvit föranstaltad i teaterns vackra salong, hvilken för ett sådant ändamål för första gången presenterade sig såsom ett utmärkt rum för festligt samqväm. Sedan de första helsningarna och presentationerna mellan gäster och härvarande stadsboar försiggått och smörgåsbord serverats i teaterns foyer, aftågade den festligt klädda skaran till salongen, hvars golf blifvit upplyft i jemnhöjd med scenen och sålunda bildade en stor lokal, kring hvilken hästskoborden sträckte sig från amfiteatern in på scenen. Denna representerade för tillfället en praktfull pelarsal med ett vackert finskt landskap i fonden. Första logeraden garnerades af en krans damer, hvilkas närvaro icke litet förhöjde festens glans. Vid middagen föreslog frih. Walleen en skål för Sverges och Norges konung Carl XV, hvilken skål åtföljdes af svenska solksången. Eskaderchefen, adjutanten hos konungen, kommendör Sundin svarade med en skål för H. M:t Alexander den 2:dre, åtföljd af ryska folksången. Amiralen von Nordmann föreslog en skål för Sverges och Norges storamiral, H. K. H. prins Oscar, samt för Sverges och Norges flotta, hvilken skål af kommendören Sundin besvarades med en toast för H. K. H. storamiralen, storfursten Konstantin, och den ryska flottan. Härefter tog värden, frih. Walleen, åter ordet och yttrade följande välkomsthelsning till de svenska gästerne, hvilken vi göra oss ett nöje af att här återgifva: Mine herrar! Såsom ortens styresman anhåller jag om ordet för att helsa och välkomna den k. svensk-norska eskader, som på väg österut nu gästar vår hamn. Jag ser i detta besök från Sverge till Ryssland ett uttryck af vår tids vackraste tendens, jag menar — den rent menskliga. Länge nog hafva nationerna lefvat nästan främmande för hvarandra, men civilisationens ljus tränger med ångans kratt allt mäktigare framåt, skrankorna falla den ena efter den andra, först inom samhällena de skilda individerna emellan och sedan emellan samhällena sjelfva. En rättskaffens medborgare sträcker numera vänligt sin hand åt den andra, hvilken nation denne än må tillhöra. Den ena mensklighetens tjenare uppsöker den andra, hvar han än må finnas. Den gräns en nations tillvaro utstakar tillfredsställer icke mer den fullt utbildade menniskan, hennes horisont går utöfver detta områdes trängre gränser, hennes mål är icke mer nationens ensamt, utan — mensklighetens. Jag helsar i dag representanter af tvenne folk, som äro fullt medvetna om detta högre mål; vi helsa våra svenska gäster såsom söner af det land, som bibragt oss den kultur vi ega, en kultur, som vi vetat bibehålla och utveckla, och vi kunna — om icke med stolthet, ty det höfves ej ett fattigt folk att vara stolt — men med sjelfkänsla visa dessa gäster, huru vi förvaltat det arf vi fått; och om vi det kunnat, så ligger svaret i vår skalds enkla, men d, jupt sanna ord: ,,detta landet älska vi. Kärleken till fosterlandet har dock ej ensam kunnat uträtta allt det, som här blifvit gjordt; hjelpen hafva vi funnit i våra regenters vishet. En uppmärksam betraktare af våra förhållanden skall under vår senare utvecklingsperiod finna ett framstående faktum, hvars motstycke förgäfves skall sökas i någet lands eller någon nations historia. Under det svenska väldets sista tider i Finland utgjorde Kymmene elf gränsen för den svenska civilisationen i vårt land. Kom så det ryska, och redan under dess för Finland förste regent infördes den svenska samhällsordningen och det svenska språket ända till Systerbäck, och Finland befanns utvidgadt med området af ett vidsträckt län, som i öfver hundrade år hade utgjort ett lika ryskt guvernement, som i våra dagar det petersburgska! Jag kan ännu tillägga, att det var under en ännu senare period den först tidning på svenska språket utkom i Wiborg. Dylika fakta behöfva inga förespråkare; de tala för sig sjelfva och qvarstå i historien såsom vältaliga bevis på huru Ryssland behandlat Finland. Allt detta skedde under en tidrymd, då det genuint finska folket, ännu ett barn, låg i sin linda; men barnet växte och, likt unge Kulervo, sönderslet det sina lindor, det började sjelft tala och — det fick tala. Med flit och ihärdighet arbetar det nu på sin egen nationella utveckling, Gifve Gud att daf detta barn bletye en krafifull, upplyst och förständig man, och att de möjliga fel, som under uppväxandet kunna begås, icke måtte vara af den. art, att barnet dör bort innan