Reinhold hade hastigt fattat den apatiskt framför honom liggande handen, och hans fingrar letade otåligt efter pulsen. Men denna måste ej hafva tillfredsställt honom, ty han skakade omärkligt på hufvudet samt kastade en tröstlös blick på Margaretha och på den gamla Rebecka, hvilken med hopknäppta händer stod vid den sjukas hufvudgärd. — Har ni flitigt lagt kalla omslag om hufvudet? frågade läkarens bäfvande röst. — Hvar tionde minut, herr doktor, såsom ni befallt, och det har alltid förskaffat henne lindring. Läkaren tog den redan åter varm blifna duken från den heta pannan och straxt derefter låg hans hand på densamma. Då smålog den sjuka matt och en tacksam blick sänkte sig i den bekymrade mannens ögon. Han lät sin hand länge qvarligga på pannan, då han såg, att beröringen deraf kändes välgörande för Jane, som med en sakta suck hopslöt ögonen. Sedan han åter tagit undan handen, undersökte han medicinen, räckte den åt Rebecka och tillsade henne att gifva den sjuka deraf en gång i timman. Något vidare yttrade han ej under de första fem minuterna, men hans själ arbetade mäktigt, det märkte de honom nppmärksamt betraktande kringstående nogsamt. Slutligen sade han, halft vändande sig till Margaretha: -Ilon kan ej förbli liggande såhär. Hon behöfver nödvändigt den beqvämaste hvila och här har hon den ej. År hennes säng tillreds åt henne? frågade han derpå den lyssnande Rebecka. — Ja, ja, herr doktor, allt är i ordning deruppe och jag har redan tänkt, att det skulle bli nödvändigt. — Så låt oss ej dröja ett ögonblick. — Hvad skall jag göra — jag vill det gerna! hviskade den sjuka, åter uppslående ögonen och betraktande läkaren med en genomträngande blick. — Ni måste lägga er till sängs, sade han mildt, och jag skall bära er, om ni ej kan gå. Den sjuka försökte att småle och skakade knappt märkbart på det tunga hufvudet. — Nej, nej, sade hon sakta, jag vill gå, jag kan gå, om Margaretha och Rebecka stödja mig.