vårt hjerteblod om det päfordrades — vi äro äfven att beklaga, goda Margaretha. — Kunna vi intet mera göra till hennes lindring? frågade den unga flickan sorgset. — Nej, intet! För närvarande intet. Vi måste ha tålamod och med fattning afbida nästa natt. Hvad vetenskapen förmår, har skett, kära barn, och det öfriga står ensamt i Guds hand — Han, blott Han kan hjelpa och, om ej en inre röst bedrager mig, Han skall bjelpa. — 0, då är jag redan tröstad, kära doktor! sade Margaretha, utbristande i tårar. Ack, hon är så hjelplös och lefver fjerran från sitt hem! — Men hon har ju er och er syster och Rebecka — — Ack, hvad vill det säga! Men hon har äfven er! — Ja, hon har äfven mig, Margaretha, och, jag tillstår det för er, hon har mig helt och hållet. Jag ville ge mitt lif för att rädda hennes. Vidare sade han intet, liksom hade han dermed sagt allt, men att han talat sanning, hörde Margaretha nog på den djupa innerligheten i hans röst, som troget och varmt återspeglade hela hans känsla. Niospr KAPIrtET. Då Reinhold och Margaretha hemkommo, funno de der den gamle stherr Schilling och hans vän Biedermann, hvilka kommit ut till Schillingslust på besök och gladt sig åt att i Ernsts familj och i den unge läkarens sällskap få tillbringa ett par angenäma timmar. Men snart hade de fått veta hvad som händt och hvarför man var bekymrad, och de båda gamle herrarne uttalade sitt lifligaste deltagande, då de nu af läkaren sjelf fingo höra det närmare och sågo hans nedslagenhet. Reinhold var ej i stånd att beherrska sin känsla. Hans inres hela, betänkliga oro aftecknade sig i hans talande drag. Han börde knappt hvad som yttrades omkring honom, då man satte sig till bords, och han åt och drack maskinmessigt, utan att känna den riugaste lust dertill. (Forts.)