Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1867, sida 2

hvarefter de med en outsögligt tröstlös blick riktade sig på den full af deltagande framför henne sittande mannen. — Gör det er ondt i hufvudet när ni rör ögonen? frågade han vidare. — Ja. Det rör sig som en hammare i min hjerna och blott när jag håller ögonen tillslutna, känner jag någon lättnad. Men denna plåga har jag numera ofta, ehuru utan feber, derför tänker jag, att den äfven denna gång snart skall gå öfver och att mitt illamående ej har något att betyda. Trots detta yttrande, fästade sig hennes blick dervid skarpare på läkarens ansigte, som om hon väntade att af honom få höra ett instämmande yttrande eller tillochmed en tröst. Men denna tröst kom ännu ej öfver hans läppar; hans hjerna arbetade rastlöst i detta ögonblick, och hans skarpa blick sänkte sig djupt i hennes öga, liksom ville han deri läsa hennes tankar och tillika segerrikt intränga i djupet af hennes ) Derefter upplyftade han plötsligt sitt tankfulla ansigte, fattade ännu en gång bennes hand, utan att vidröra pulsen, och sade: — Jag har en bön — och den måste ni uppfylla. Hennes läppar förblefvo stumma, men hennes öga frågade: ,Hvilken bön af er kan jag uppfylla? — Ni får ej tänka för mycket, fortfor han, och att ni tänker för mycket, ser jag på er. — Hvarför ej? hviskade hon skyggt, med nedslagna ögon. — Emedan det öfverflödiga, det ej ovilkorligt nödvändiga tänkandet under vissa omständigheter angriper den lidande kroppen samt motarbetar den helsobringande verkan af den en kris sökande naturen och af de använda läkemedlen. Förstår ni mig? — Ja, jag förstår er. — Lofvar ni mig att uppfylla denna min bön? frågade han hjertligt. Hon svarade ej genast, men derefter sade hon, riktande en snabb, ångestfull blick på honom, liksom kände hon, att han nu snart skulle aflägsna sig: — Jag skall försöka. — Bemöda er att göra det, jag ber er mycket derom. — Och nu vill jag lemna er i ro, som ni framför allt behöfver.