Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1867, sida 2

JUDINNAN?. Berättelse af Philipp Galen. (Öfversättning af J. Philipsson.) Sedan de sista orden likt en mild flägt gått öfver hennes läppar, suckade hon tungt och vände sakta hufvudet åt motsatta sidan, medan hon fortfarande höll ögonen slutna. Men han utsträckte sin hand mot hennes närmast liggande arm och undersökte pulsen med en uppmärksamhet och sorgfällighet, sådan endast en pligttrogen läkare förmår visa. Sedan han länge nog observerat den jagande pulsen, lade han sin venstra hand på den sjukas brännheta panna. Under denna vidröring bäfvade hon lifligt tillsamman och kring hennes läppar spelade ett sällsamt småleende, likt en snabbt förbiilande ljusstråle, hvarvid de ett ögonblick öppnade sig och läto de herrliga, hvita tänderna blifva synliga. Men derefter låg hon åter orörlig med bortvändt ansigte, och endast hennes heta andedrägt gick tungt, och hennes bröst höjde och sänkte sig häftigt, nästan våldsamt. Reinhold kunde ej längre tvifla: Jane var allvarsamt, om ej betänkligt sjuk, och den häftiga febern, den brännande hettan samt den apatiska nedslagenhet, som uttalade sig i hela hennes väsende och beteende, ingaf honom den största farhåga. Men han fattade sig manligt och riktade ännu ett par nödvändiga frågor till henne, hvilka hon utan tvång, kort och lugnt besvarade, utan att dock öppna ögonen. Slutligen sade han med bedjande röst: — Om det ej förorsakar er någon möda, så slå upp edra ögon och se ännu en gång på mig. Vill och kan ni det? Hon svarade ej, men lydde genast. De sköna bruna ögonen öppnade sig långsamt, liksom förorsakade rörelsen henne smärta eller som kostade den henne en allvarlig ansträngning, ) Se II-T. n:o 173.