Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1867, sida 2

Reinhold utträdde utanför det lilla huset och inandades med vällust den friska luften. Hans bröst var beklämdt, hans sinne djupt upprördt, och en underbar, aldrig tillförene förnummen känsla drog likt en flammande låga genom hans bäfvande hjerta. Han hyste farhågor, stora farhågor för den sjukas tillstånd, det tillstod han för sig sjelf då han långsamt vandrade uppför den af regnet hala gångstigen, ty han trodde sig hafva insett arten af Janes sjukdom, som först befann sig i sin utveckling, hvarvid visserligen hans varma deltagande för den sjuka sjelft torde ha öfverskattat hennes lidande, hvarom han dock naturligtvis ej hade någon aning. — Jag måste vara försigtig, sade han på vägen upprepade gånger för sig sjelf, hennes tillstånd är betänkligt. Lät mig ej dölja detta för mig, och må jag göra mig beredd på en försämring mot aftonen. Men mod, Reinhold, ingen klenmodighet! Här har du en gång i verlden en patient, som — 0 ja, så är det — som står ditt hjerta nära, närmare än någon annan hittills, och dina känslor få ej omtöckna ditt förstånd, nej, de måste skärpa det, och skarpt, skarpt vill jag öfverväga allt, som är att öfverväga. Med denna föresats återkom han hem och såg sig genast omringad af de båda systrarna, hvilka lifligt gjorde sig underrättade om hans åsigt rörande den sjukas tillstånd. De trodde sig finna honom märkvärdigt ordkarg och slöto icke utan skäl deraf, att han fruktade en allvarsam fara. Desto mera skynände de att följa hans föreskrifter och förbereda det nödvändiga. Medan en piga med kylande drycker och en korg full af is skickades till det lilla huset, måste trädgårdsgossen skyndsamt sadla en häst och hemta den föreskrisna medicinen från stadsapoteket. Först sedan Bertha aflemnat denna till Rebecka och ännu en gång inskärpt i henne läkarens föreskrifter samt återvändt med den underrättelsen, att allt var behörigen fullgjordt, tycktes den unge läkaren bli något lugnare, ty nu kunde han åtminstone hoppas på någon lindring för den sjuka, och han yttrade sig nu mindre förbehållsamt in förut om denna. Men uren i huset lemnade han, hvar han påträffade ett sådant, hela dagen ej ur sigte, och då han, sedan regnet vid middagstiden upphört, hastigt i en halstimma sprang fram och tillbaka i parken, alltid blott väljande de vägar, från hvilka