Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1867, sida 2

Aniiiiiiia a; — Försök att sofva och tillåt er endast glada föreställningar. Ni måste tygla er fantasi, hvarthän den än sträfvar, hvilka bilder den än må skapa sig. Med er uppasserska skall jag aftala hvad jag vill ha företaget med er. Den behöfliga medicinen skall ni få er tillsänd. Jag sjelf skall åter besöka er något sednare. Han teg, uppmärksamt läsande i hennes ögon. Hon hade vid hans sista ord snabbare än förut uppslagit dem och betraktade honom med ett sällsamt forskande uttryck, som också genast upprepade sig i hennes fråga: — När kommer ni? — En timma före middagen. — Man spisar middag deruppe klockan fyra, icke sannt? frågade hon med en spänning, som tydligt observerades af Reinhold. — Ja. Klockan tre är jag således åter hos er. Haf tålamod och hängif er ej åt något onödigt bekymmer — jag ber er ännu en gång derom. Han tryckte den hand, på hvilken hans egen ännu lätt hvilade, sakta till afsked, och då hennes hand ej rörde sig, drog han den sakta tillbaka och reste sig från sin plats. Men medan han nu Uttade sin hatt och sakta gick mot dörren, märkte han ej hur hennes öga följde hvarje hans steg och förblef sästadt på dörren ännu en lång stund sedan han försvunnit genom densamma. Då Reinhold utkom på förstugan, såg han den uppmärksamma, deltagande Rebecka med bekymrad min stå framför sig. — Er matmor är allvarsamt sjuk, sade han sakta, men eftertryckligt, och ni måste noga ge akt på mina föreskrifter. Vill ni det? — Rättvise Gud! Hur kan ni fråga så, herre? hviskade den trogna tjenarinnan under frambrytande tårar, hvilka hon sökte aftorka med förklädssnibben. Hvad har väl den gamla Rebecka här i verlden, om hennes kära barn, hennes Jane, fattas henne? O, herr doktor, hjelp henne. Hon är en engel i menniskoskepnad och min själs afgud. — Så gör hvad jag säger er. Och han meddelade henne klart och bestämdt sina föreskrifter, hvilka hon lofvade punktligt verkställa.