Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1867, sida 1

— — — Bref srån Paris. (Från IIand.-Tidn:s korresp.) Den 24 Juli. Statistiken bör utan trifvel räknas till de ,,exakta vetenskaperna. Nåväl, se här några siffror, som bevisa omöjligheten att i detalj besöka expositionen under den tid af sex månader, som den varar. Utställarnes antal är fyratiofemtusen. Om man icke egnar mer än fem minuter åt hvar och en, hvilket är orimligt knappt tilltaget, då man betänker att en stor del af dem representeras af massor artiklar, som kunde utgöra en exposition för sig, så kommer man till en summa af tvåhundratjugofemtusen minuter, hvilket gör tretusensjuhundrafemtio timmar, det vill säga hundradefemtiosex dagar och sex timmar, eller fem månader på sex timmar när, då man räknar dagarne till tjugofyra timmar. Men detta är icke allt. Man kan icke besöka det inre af exposilionspalatset längre än från 10 på morgonen till 6 på aftonen, hvilket reducerar dagarne till 8 timmar i stället för 24. Det skulle sålunda, för att flyktigt se allt, fordras 15 månader 20 dagar och 2 timmar. Vidare skulle det vara nödvändigt att alla dagar utan undantag börja precis kl. 10 och icke sluta förr än kl. 6, utan att offra ett enda ögonblick på restauranter, kafeer och en mängd anläggningar, som äro bland det mest lockande och sevärda som utställningen har att bjuda på. Vet ni för öfrigt hvad 8 timmars ansträngdt expositionsarbete, stående, gående och gapande, vill säga? Jo, det vill säga så mycket, att ni icke för en enda dag står ut dermed. Och skulle ni tvinga er dertill fyra dagar å rad, så vore ni reducerad till en fåne. Ja, om man endast håller på flitigt fyra timmar om dagen fyra dagar å rad, så kommer man icke gerna igen den femte. De sköna konsterna torde väl bilda den grupp, som för den stora allmänheten är mest begriplig och minst tröttande. Och likväl kan en van expositionsbesökare och konstkännare icke uppehålla sig i ett tafvelgalleri mer än två, tre timmar utan att tröttna och förslöas. Det händer stundom, då man så der framåt eftermiddagen träffar i svenska afdelningen någon hedervärd landsman, som tillbragt sin första dag i expositionen, att han pustande utbrister: — Puh! Det här är då verkligen verldens åttonde underverk — (jag undrar huru många åttonde det finnes.) — Det är nästan för mycket på en gång. Men, tillägger han, nu har jag dock något så när gått igenom den franska afdelningen. Gått igenom, ja det kan väl så vara, om han har mycket goda ben. Men om han på en förmiddag hunnit se franska afdelningen, som är i det aldra närmaste halfva expositionen, så är han mer än en trollkarl. Såsom studium torde det i alla fall vara mindre genomgående. Men låtom oss icke motsäga den gode mannen. Han är redan trött och vill komma ifrån saken. Men så mycket kunde