VN UTRIKES. TYSKLAND. Köln. Zeit. klandrar ånyo den preussiska regeringens framfart i Slesvig. Nämnde tidnings korrespondent i Berlin påminner om, att nära ett helt år förgått sedan freden i Prag afslöts, utan att den mycket omtalade art. 5 blifvit utförd, samt att det icke fordras stor skarpsinnighet att inse, det Frankrike, genom hvars inflytande denna artikel blef upptagen i traktaten, omsider skulle lägga sig i saken. Preussen, säger korrespondenten, har omsider öppnat underhandlingar angående denna sak med Danmark, men på ett sätt, som i utlandet allmänt uppfattats så, att preussiska regeringen mindre estersträfvar att bringa saken till en uppriktig utjemning, än att lägga hinder i vägen för den. Korrespondenten yttrar derefter, med afseende på de mycket omtalade garantierna för de i Nordslesvig bosatte tyskarne, att denna fordran var framställd i så allmänna ordalag, att man med säkerhet kunnat förutse, det densamma af Danmark skulle blifva tillbakavisad, enär denna stat icke kunde inlåta sig på att öfvertaga allmänna förpligtelser af samma slag, som år 1852; likasom det öfverhufvudtaget väl knappast torde finnas någon stat i Europa, som vihe medgifva en främmande makt någon öfverhöghetsrätt öfver en del af sina undersäter. Till slut heter det: Det kan nog vara möjligt, att den formella rätten är på Preussens sida, när denna stat vägrar att åt någon annan makt än Osterrike medgifva rätten att yttra sig ötver art. 5; men det är icke destomindre bekant, att denna artikel icke inkommit i fredstraktaten genom Österrikes, utan genom Frankrikes inflytande, samt att det långa dröjsmålet med utförandet af denna paragraf varit en fortfarande förnärmelse mot kejsar Napoleon, som genom sin hållning under kriget år 1866 tror sig hafva någon rättighet till Preussens tacksamhet. I hvarje fall är genomförandet af stora och vigtiga traktater en angelägenhet, i hvilken alla medlemmar af det europeiska statssystemet trott sig hafva rätt till talan. ÖSTERRIKE.