Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1867, sida 2

han begått handlingar, som man måste ogilla, och ändå flere, som man mäste beklaga, må gerna megifras. Men om Europa likväl eger någon regent, som i nationaliteternas namn är benägen att räcka solken ett krastigt handtag, som vid ett par tillfällen med väpnad härsmakt gjort det, och vid än flera i samma syfte uppbjudit alla sina diplomatiska krafter, så är och förblifver det han. Tag bort Napoleon i denna stund, och hvad blefve följden? Från rysk sida i första hugget Turkiets eröfring; från preussisk — långt mer än de redan annekterade delarnes undertryckande; vidare en rysk-preussisk allians emot Österrike, för att ej säga emot hela det öfriga civiliserade Europa, en allians, som, såvidt den rigtade sina blickar mot England, tvifvelsutan skulle i Förenta Staterna snart se en mäktig bundsförvandt vid sin sida; slutligen antingen ett af revolutionen upplöst eller af en dik-. tator med gevärskolfven beherrskadt Frankrike. England, hotadt inom sig af senierna, angripet på alla sidor, sjelf utan alla allianser, skulle, äfven om det ginge segrande ur striden, dock aldrig förmå understödja folken. Upposlringar för andra ligger för öfrigt ej i den firmans natur. Och de skandinaviska länderia? Vi vilja ej söka besvara frågan. Föreställom oss till och med att Napoleon den tredje aldrig funnits. Huru månne Europa då skulle ha sett ut? Helt säkert sådant, som det var, man kan säga, då han emottog det. . Ingen kan betvifla att icke Ryssland, Österrike, Preussen och England sökt och äfven förmått att upprätthålla den heliga alliansens grundsatser. Och hade de sett sig förmå det, skulle tvifvelsutan den revolution, som störtade. Ludvig Philip och blef en häfstång för det napoleonskå väldet, blifvit i tillbörlig tid qväfd. . Deras egna intressen hade bjudit det. I sådan händelse hade Frankrike säkerligen fått genomlefva en ny restauration, ett-nytt — än hårdare åtdraget — bourbonvälde. Säkerligen hade ej heller Italien varit hvad det nu är. Öfvertygad kan man äfven vara, att det rysk-svenska familjefördraget ännu existerat. Den heliga alliansen, som försatt felken i en nära nog somnambulisk dvala, skulle i allmänhet fortfarande ha förqväft mera än många lifsfrön, som till folkens fromma bära frukter för kommande tider. . Napoleon är visserligen en sphinx för mången, för mängden. Men hans uppgift är att på en och samma gång tygla, för att så uttrycka oss, å ena sidan revolutionen inom sitt eget land, och den å den andra folkförtryckande och eröfringslystna, från fordna tider ännt spökande absolutismen ,,vi med Guds nåde utom dess gränsor. Hittills har han i ej ringa mån lyckats. Att han ej i det sednare asseendet lyckats fullkomligt, kan ej härflyta från annan orsak än den, att han ej velat riskera sin egen dynasti. Kan man med skäl äfven begära det. Endast förtviflan ropar: va la banque! : : Så länge samiljefördraget ännu bestod, ropade hela landet ej blott på dess upphäfvande, utan på en anslutning till vstmakterna. Den allmänna önskan i detta afseende blef uppmärksammad och genöomförd, och landet gladde sig deråt. Har det franska solket något otaldt med Napoleon, kan man vara förvissad om att det har nog energi att — utan och oberoende af allt skrän från Sverges sida — sjelst uppgöra den saken. Ett enda borde de skandinaviska länderna hafva stadigt för ögonen, det neml., att kejsar Napoleon är den ende af alla Europas regenter, som är deras verkliga stöd. 4 1.— Hvadan då detta eviga, intet uträttande, blott förbistring sramkallande, simpla skrän? Man frågar vid riksdagarne, och äfven allt emellanåt i tidningarne, hvilka politiska grundsatser, som leda regeringen i dess ställning till utlandet. Men lika berättigad är man: äfven att fräga, hvilka grundsatser, som leda den svenska pressen? Svaret finner man dagligen. Nära nog dagligen angripa nemligen de svenska tidningarne Europas alla kabinetter. Behöfva vi då icke här och der en vän i viken? Åro vi så mäktiga, att vi kunna isolera oss? Ed Staden och Länet. Väderleken. Under hela arh front Kokbok LR . :