Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1867, sida 1

JUDINNAN). Berättelse af Philipp Galen. (Ötversdättning af J. Philipsson.) — Omöjligt är det ej, men det skulle ändå ha gått något fort. Jane var emellertid i afton underbart skön, jag sjelf kunde ej se mig mätt på henne, och pappa sade, sedan hon och doktorn gått: , Skada, att hon är så sorgsen och troligen olycklig: jag har aldrig i mitt lif sett en skönare och älskvärdare person. — Pappa har rätt; men måhända är det ändå ej detta, som så upprört den goda doktorn. Det är kanske något helt annat; hvem vet? — Nå, det må vara hvad som heldst; vi vilja i allt hvad på oss beror söka bidraga-till, att han, så länge han vistas hos oss, må kunna vara så lycklig och glad som möjligt, ty allt för mycken glädje — det har pappa och äfven farfar mer än en gång sagt — har han nog ej haft i lifvet. — Hvem kan veta det så säkert? På mig gör han alltid intrycket af en med sitt öde rätt belåten menniska. — Nej, det intrycket gör han alldeles icke på mig. Han har helt visst tungt måst kämpa sig fram genom lifvet. — Kan väl hända — men en klok man är han utan tvifvel, och hvilka kunskaper han eger! I dag har han ånyo bevisat det — . — Derom har jag redan ofta talat med pappa, och han säger, att det måste så vara, eljest kunde han ju ej vid så unga år vara lärare vid ett universitet. — Hur gammal kan han väl vara? Hvad tror du? — Ah, det sade han oss ju sjelf förlidet år i Kissingen. Då var han trettiotvå år gammal. Margaretha gäspade och utsträckte sig makligt i sängen. AA CA WAD 2—4