Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1867, sida 2

Då Margaretha och Bertha en timma sednare voro ensamma i sitt gemensamma sofrum, sade den yngre systern, medan hon ordnade sitt vackra blonda hår för natten: — Säg mig uppriktigt, Margaretha, hur kan det vara fatt med vår doktor? Har du ej funnit hans beteende hela dagen i dag besynnerligt? — Hur så? svarade Margaretha, som blifvit fortare färdig med sin nattoilett och redan låg i sin bädd. — Jo, det förekom mig, uppriktigt taladt, något motsägande. Förr var han alltid så jemn och glädtig, då han höll oss sällskap, alltid öppen och språksam, men i dag var han alls icke detta. Jag skulle tro, att han åtminstone på aftonen talade ganska mycket, kära Bertha. — På aftonen, ja det vill säga före bordet. Ja visst, då var det ett verkligt nöje att höra honom och att se hans strålande ögon; men efteråt var det helt annorlunda, och det var blott med möda, som han fick några ord öfver sina läppar. Margaretha funderade en stund; derefter sade hon: — Ja, när jag tänker riktigt efter, kan du väl ha rätt. Han var mycket olika stämd under dagens lopp. På morgonen, då han gick med mig ned till stranden, var han ännu helt glad och sig lik, men — Margaretha tystnade och började ånyo fundera. — Nå, fortsätt, sade Bertha något lifligt; jag sofver ännu ej och är alls icke trött. — Du har verkligen rätt, och nu framstår det åter alldeles klart för mig. Sedan han sett Jane Norrmanson, blef han märkvärdigt tyst och förblef så ända tills fram på aftonen. Då blef han orolig, och då Jane ändtligen kom, gaf han oaflåtligt akt på henne; derpå bröt han plötsligt sin tystnad och började det underbart lifliga samtal, som jagade blodet i ansigtet tillochmed på den tysta Jane. Icke sannt, märkte du det ej äfven? — Jo visst. Och — ack det vore ju präktigt, Margaretha, om jag ej misstoge mig — tror du ej som jag, att Jane gjort ett starkt intryck på honom och att endast hennes närvaro var orsaken till, att han visade sig så helt annorlunda än vanligt? (Forts.)