den efter seminariernas ombildning ingått i skolans tjenst, vitsordas af inspektörerna såsom utmärkande sig för större kunskaper, bättre undervisningsmethoder och i allmänhet bättre begrepp om rätta sättet att sköta en skola. För småskolelärarnes bildning hafva tolf landsting genom särskilda anslag sörjt: fyra landsting hafva beviljat belöningar för de mest förtjenta lärare. Ser man öfver de olika orterna inom landet, så finner man snart, att den ståndpunkt, till hvilken folkskolans utveckling på särskilda trakter hunnit, är mycket olika. Skåne står ovedersägligen i detta hänseende främst, så väl derigenom att undervisningen der är jemnast spridd, som att den i afseende på läroämnen är mest omfattande. Förhållandena äro äfven jemförelsevis ganska gynnande för undervisningen, då t. ox. i Malmöhus län, med en ytvidd af 40 qvadratmil och en folkmängd af något öfver 300,000, finnas, utom 158 småskolor, icke mindre 351 egentliga folkskolor eller föga mindre än 9 egentliga folkskolor för en qvadratmil, och i Kristianstads län i medeltal 5 egentliga skolor för hvarje qvadratmil. Än starkare falla dessa siffror i ögonen, om man dermed jemför förhållandena t. ex. i Karlstads stift, der, för ett område af nära 190 qvadratmil, utom 258 småskolor, endast finnas 188 egentliga folkskolor, eller i medeltal 1 1; för hvarje dvadratmil. Näst Skåne är Gotland den provins, inom hvilken folkskolan mest utvecklat sig. Der finnas ungefär 3 egentliga folkskolor på qvadratmilen, men endast få småskolor. En del af Vestergöthland, vissa delar af Södermanland och Nerike, jemte enskilda orter i öfriga provinser, framstå äfven såsom jemförelsevis bättre lottade i afseende på folkundervisningen. Detta gäller naturligtvis egentligen om landsbygden. De stora städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, hvilka hafva egna folkskole-inspektörer och för hvilkas skolor särskilda redogörelser afgifvas, förete en utveckling af folkskoleväsendet, som kan tjena de öfriga till föresyn. Enskilda skolor på landet, gynnade af enskilda mäns nit och uppoffringar, utmärka sig likaledes framför de öfriga och gagna äfven i en vidsträcktare krets, dels såsom mönster för andra, dels såsom en uppmuntran, i det de visa, att sådana svårigheter, som i början synts afskräckande för många, dock genom ihärdighet och ospard möda kunna öfvervinnas. Hos skolråden i allmänhet bör man hoppas, att en större lifaktighet skall efter hand utveckla sig än den inspektörerna nu y vara för handen. Med enskilda undantag, gifva deras berättelser hufvudsakligen presterskapet förtjensten om skolväsendets tillstånd, der detta tagit en större utveckling. Ännu torde man icke kunna säga, att den obenägenhet att erkänna folkskolans välgörande inflytelse och att verksamt befordra hennes utveckling, som på många orter varit rådande, helt och hållet försvunnit. Men att den är i aftagande, att skolan på många ställen med stigande värme och intresse omfattas, och att en förbättrad undervisning är det medel, som säkrast framkallar detta intresse, det erkänna inspektörerna enstämmigt. Deras berättelser tala i detta hänseende om brutna fördomar, om en märklig omstämning i sinnena, om ett stigande förtroende. I allmänhet är välviljan störst der skolan är bäst. I Skåne ser man vid examenstillfällena, efter offentlig inbjudning, lärosalarna fyllda af den talrikt tillstädeskomna menigheten. Förhöret följes med mycken uppmärksamhet och dagen tyckes vara r de små som för deras äldre vänner en verklig högtidsdag. I en församling af Lunds stift håller kyrkoherden, efter årsexamen i pastoratets temton skolor, en gemensam slutakt i kyrkan, till hvilken lärarne, skolbarnen och så många af församlingens öfriga medlemmar, som vilja och kunna komma, samla sig, och vid hvilken en berättelse uppläses om hvad skolrådet under året vidgjort, hurudant skolornas tillstånd varit och resultatet af de nyss hållna pröfningarna befunnits. Sedan de barn, som äro färdiga att utgå ur skolan, fått framträda och, efter ett lämpligt till hvar och en lärjunge särskildt ställdt tilltal, emottaga sina afskedsbetyg, hålles till slut ett föredrag öfver få äldrars och barns ömsesidiga skyldigheter och öfver välsignelsen af en god barnauppfostran. , Vid dessa tillfällen, heter det, är kyrkan öfverfylld och den enkla högtidligheten gör på den församlade mängden ett lifligt intryck. omgifven af en välvilja, som så begynner uppenbara sig och som äfven i landstingens åtgärder klart framträder, synes folkskolan, oaktadt striden mot alla ännu icke undanröjda svårigheter, gå en lofvande framtid till mötes. ETEN DEE ——