Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1867, sida 2

på sig, uppslog hon åter ögonen och träffade dervid den ånye lifligt talandes blick. Liksom sasttrollad vid hans läppar, vänd hon sig ej åter ifrån honom innan han slutat sitt till ett fö redrag blifna anförande och tyst lutade sig tillbaka i stolen En lång paus uppstod, såsom det ofta inträffar i mindre ja äfven i större sällskaper, då någon nyss utvecklat sina åsig. ter om ämnen af allmänt intresse. Värden smålog förnöjd och nickade bisallande åt de öfrige. Hans döttrar sutto med lågande kinder, och deras blickar sökte Jane Norrmansons ansigte, liksom ville de läsa deri, hvilket intryck hon emottagit af deras gäst och om hon fullständigt fattat hans ord. Men Jane höll ögonen till hälften sänkta, liksom vågade hon ej se på någon, och den endast med möda undertyckta svallningen af hennes barm bevisade, att hon mycket väl förstått den fremmande mannen och i sitt inre uppfattat innehållet a! hans tal. Den långa pausen höll på att bli plågsam för henne och måhända äfven för de andre. Då förbarmade sig Lotta, den just. i detsamma inträdande huspigan, öfver dem alla och inar de små tallrikar, på hvilka de lätta rätterna till soupern skulle serveras. Husets döttrar uppvaknade plötsligt till minne af sin husliga pligt, och på ögonblicket var den halft dystra, halft ljusa förtrollning bruten, som mer eller mindre medvetet fattat alla de tillstädesvarande och hållit dem fängslade genom sin makt. Det är en sällsam och likväl mycket ofta inträffande företeelse i lifvet, att en själsstämning sådan vi nyss skildrat, om den afbrytes genom någon alldaglig händelse, hastigt förlorar sig och, äfven under fortfarandet af samma förhållanden samt i närvaro af samma personer, sällan återkommer, aldraminst i samma glans och färg som i början. Alldeles så var äfven här fallet. Skramlet af kopparne och tallrikarne, tjensteflickans inträde hade rubbat den stämning, som nyss gjort sig gällande inom det lilla sällskapet, och hur man än från ett och annat håll sednare bemödade sig att åter framkalla den, ville det dock ej riktigt lyckas någon. Visserligen underhöll man sig vid bordet och äfven efteråt ännu angenämt nog, men den första på entusiasmens altare upptända elden var utslocknad och det lyckades ingen