Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1867, sida 2

Vi sade den mörka gestalten, ty Jane bar i aston en svart sidenklädning, som förlänade ett förhöjdt uttryck åt lugnet och allvaret i hennes uppträdande och stod i en henne endast förskönande kontrast mot hennes klara ansigtshy. Uti den belysning, hvari hon nu stod i glansen af de många uti rummet brinnande ljusen och lamporna, hade Reinhold ännu ej sett henne, och den stilla gratie, hvarmed hon inträdde och uppbar sin så skönt bildade kropp, det strålande ljus, som framträngde ur hennes ögon och i denna stund mindre än eljest förrådde hennes själs hemlighetsfulla sorg, bländade honom nästan och gjorde, att han bland alla de närvarande förekom såsom den mest förlägne och öfverraskade. Men sedan hälsningarne nu voro gjorda och med några sakta ord besvarats af Jane Norrmanson, förde husets döttrar henne till den gröna sammetssoffan, och ändtligen satt hon, knappt rörande sig samt endast med tveksamma blickar seende sig omkring i kretsen, mellan systrarna, midt emot hvilka de båda herrarne tagit plats på stolar. Äfven sedermera, efter det samtalet längesedan börjats och tagit en för alla intressant vändning, fortfor hon i sin tystnad. Hennes öga såg sig ej mera omkring, utan förblef endast med stigande uppmärksamhet fästadt på den, som talade till henne eller till de ötriga närvarande. Straxt efter sitt inträde och sedan hon tagit plats, hade hen ställt en prydlig liten korg, som hon hållit i handen, framför sig på bordet och framtagit ett handarbete, på hvilket hon långsamt och med nedböjdt hufvud började arbeta. En liten sax och de öfriga småsaker, som hon behöfde, hade hon framför sig och då hon nu, medan flickorna talade, fortfor att arbeta, erbjöd hon den skarpt aktgifvande doktora åter en följd af oskyldiga njutningar. Han kunde ej se sig mätt på rörelserna af hennes hvita fingrar. Det sätt, hvarpå hon förde tråden fram och tillbaka, hvarpå hon fattade och handterade nålen och saxen, allt detta var för honom nytt och af ett obeskrifligt behag. Det låg en onämnbar, omedveten grace i hvarje rörelse af dessa hvita, elastiska fingrar; hvarje led syntes honom besjälad af ett serskildt lif och begåfvad med en serskild elastisk förmåga, och aldrig hade menniskohandens betydelse vid bedömandet af en persons själsegenskaper blifvit honom så klar som denna afton.