Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1867, sida 2

tycker jag om, sade sadern. De äro, minsann, ej ofta sådana, men er härvaro har lockat fram deras goda lynne. Rätt så, fortfar på det viset. Jag vill gerna se ungdomen glad, och sedan min goda hustrus alltför tidiga bortgång har glädjen varit en sällsynt gäst hos oss — nästan lika sällsynt, som Jane Norrmanson. Reinhold svarade några lämpliga ord, derefter såg han på klockan. Den var redan half åtta. Fan reste sig från sin plats och gick till fönstret, hvarifrån han hade en öfverblick öfver vägen, som förde till Elbstranden. Han såg hur Margaretha skickade ned sin lille broder Max och, såsom det tycktes, gaf honom något uppdrag. Något orolig, men dock tillika belåten, vände han sig åter till sin värd och började ett allvarligt samtal med honom, hvilket snart så helt och hållet sysselsatte de båda männen, att minuterna förgingo snabbare för Reinhold, än som förut syntes skola bli fallet. De begge männens lugna, endast vetenskapliga ämnen rörande samtal afbröts plötsligt genom husets döttrar, hvilka nu inträdt i rummet bredvid. Man hörde deras glada utrop, och det var tydligt, att de hjertligt hälsade någon välkommen. Reinhold stannade midt i den påbörjade meningen, och hans öra lyssnade till bullret i rummet nästintill. Han behöfde ej vänta länge; Margaretha och Bertha syntes snart i den breda dörröppningen och införde Jane Norrmanson, ledande henne en under hvardera armen. Efter dem trängde sig barnen, och äfven de gåfvo lutt åt sin glädje öfver det sällsynta och kära besöket. Herrarne reste sig från sina platser och gingo de tre jungfruliga gestalterna till mötes. Värden hälsade sin unga granne med en hjertlig handtryckning, och den på så sätt emottagnas glada känsla öfver att vara så allmänt välkommen afspeglade sig tydligt uti en med rörelse blandad förlägenhet i hennes sköna drag. Reinhold gjorde, på något afstånd, en bugning för henne, men han kunde ej finna något ord att hälsa henne med. Hans röst liksom qväfdes i hans bröst, och endast hans ögon uttalade hvad han kände, eller de talade fastmer icke, utan voro med ett slags strålande förtjusning fästade på den inträdandes mörka gestalt.