Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1867, sida 1

sin gåstfrie värd länge och, såsom det tycktes, med vanlig lif. lighet; men hans själ var icke med vid allt detta, och den som under dagens lopp uppmärksamt gifvit akt på honom, skulle lätt ha varseblifvit, att han från olika punkter af bo. ningshuset och parken, dit man begaf sig, endast sökte det röda taket under lösträden, der han på morgonen tillbragt en så kort stund och der han gjort det oskattbara fynd, efter hvilket han så många dagar förgäfves sökt i en helt annan riktning, än der han nu så oförmodadt påträffat det. Dagen, som begynnt så klar och sommarlik, höll ej i längden hvad den på morgonen lofvat. Mot aftonen vände Sig, med den sig åter infinnande floden, vinden och blåste just icke vänligt från vester. Först framtågade små mattgråa moln, hvilka snart efterföljdes af rätt mörka och hotande, och klockan sju nedkom Ernst Schilling från sitt rum, förkunnande, att barometern var betydligt i fallande samt att man tyvärr måste göra sig beredd på några regndagar. — Nåja, det gör ingenting, tillade han, småleende vändande sig till sin vän; om regnet håller i och vi ej kunna njuta af vistandet ute, så sätta vi oss i vagnen, fara till staden och söka sällskap, om man här lemnar oss i sticket. Doktorn såg på honom nästan förskräckt, liksom kunde han ej tänka sig, att hans vän menade allvarsamt med hvad han sade, och straxt derpå svarade han med fast och säker röst: — För min skull behöfva vi visst icke uppsöka staden, bäste herr Schilling. Jag roar mig här förträffligt, och sällskap fattas oss ju icke, om vi ock äro alldeles ensamme. — Nå, om så är, så är jag nöjd, kära doktor. Nåväl, flickor, sen nu till att kunna underhålla vår gäst; han litar på er, och sålunda ha ni en dubbel gästfrihetens pligt att uppfylla. Bertha nickade, glad som alltid, vänligt instämmande åt sin gode far och ordnade derefter, tillsammans med den just inträdande systern, tebordet i det vackra boningsrummet, i hvilket man befann sig. — Hvad vill det säga? frågade fadern plötsligt, då han såg flickorna vid sin sysselsättning gå tillväga med mer än vanlig omsorg. Vänta ni möjligtvis fremmande? — Ja, pappa, svarade Margaretha med en skälmsk blick;