Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1867, sida 2

ora dagar före sim dod skickade han 101jande depesch till hofvet i Wien: Jag är krigsfånge; men frukten icke. Man behandlar mig på ett sätt, som i intet hänseende kränker civiliserade folks lagar och bruk. Maximilian. När han skref detta, torde han ännu icke hafva lärt riktigt känna general Jscopedo, som i vild hårdhet tyckes täfla med! hans egen general, den beryktade Marqu I annat fall skulle han väl icke varit så optimistisk. Escohedo använde i sjelsva verket alla medel för att omöjliggöra hans benådning. Han tillgrep tillochmed hotelser mot regeingen och talade om att göra uppror med sina trupper mot Jiuarez, om denne gåfve Maximilian nåd. EScohetlo är porsonisikationen af det hat och raseri, som uppfylla mexikanaren mot de främmande ink tarne. Man påstår, att han yttrat: j hoppas att icke hafva slutat min militär: bana, innan jag sett blodet af den siste främlingen i mitt land slyta. Hvad beträffar de öfriga i Queretaro gjorda fängarne tillkännagifves, att alla kejserlige officerare öfver öfversterang skola ällas för krigsrätt, samt att i öfverstelöjtnanter och subalternossicerare skola undergå fästningsstraff på 2 till 5 år. Hufvudstaden Mexikos kapitulation bekrästar sig. Den egde rum d. 20 Juni. Kejserlige befälhafvaren derstädes, genera Marquez, som ville fortsätta motståndet, blef afsatt af sin närmaste man, genera Ramon Tubera, som öfverlemnade staden till republikanske generalen Porfirio Diaz. Marquee blir sannolikt afrättad. Presiden Juarez är på väg till hufvudstaden. De sednaste nyheterna från Vera Cruz äro af d 21 Juni. Stadens kapitulation var då färdig att undertecknas genom kejserlige kommissarien Bureau. Genera Tabonda, garnisonens kommendant, hade nedlagt sin befattning. Merida i Yuacatan ockuperades den 20 Juni af republikanska trupper, hvilkas chef lät erkebusera den kejserlige kommendanten och två högre civilembetsmän. Santa Anna är fånge i Campeche. (Sednare underrättelser gifva vid handen, att han blifvit arkebuserad). Man har funnit hos honom vigtiga dokumenter. Om öfverste Lopez, som förrådde Maximilian i Queretaro, meddelar general Woll följande underrättelser i ett bref, dateradt Chautilly d. 10 Juli, till tidn. Courrier de Tarn-et-Garonne: General Woll var president i den kommission, som skulle pröfva de mexikanske officerarnes fullmakter. Miguel Lopez presenterade sig för honom och begärde att få sin officersfullmakt godkänd, men detta förvägrades honom, emedan general Woll erfarit, att Lopez några år förut svikit den då bestående regeringen och gått öfver till dess motståndare. Några dagar derefter reste Woll till Europa. När han i kejsar Maximilians och hans gemåls sällskap återvände till Mexiko, återsåg han Lepez såsom befälhafvare för den sqvadron, som eskorterade Deras Majestäter en del af vägen från Vera Cruz till hufvudstaden. Lope: hade gjort franska armien åtskilliga tjenster, hade fungerat som guide åt general Bazaine och utmärkt sig så för verksamhet och tapperhet, att marskalk Forey dekorerade honom och marskalk Bazaine en kort tid derefter gjorde honom till officer af hederslegionen. Maximilian utmärkte honom äfven, gaf honom först fullmagt som öfverstelöjtnant, derefter som öfverste för kejsarinnans kavalleriregemente, och dekorerade honom med Guadelupeorden och mexikanska örns-orden. Att det för president Juarez var omöjligt att benåda Maximilian, ehuru han var benägen dertill, försäkras nu från alla håll. Den republikanska armten, från generalerna till soldaterna, ropade en ligt på hans död såsom en ringa upprättelse för blodsdekretet af d. 3 Oktober 1865 och en vedergällning för de mord, som på hans befallning blifvit verkstälda på krigsfångar; de förmögne jordegarne, som samma dekret hade hotat med afrättning inom 24 timmar, om de hyste någon republikansk krigare hos sig eller icke förrådde en sådans tillhåll, instämde si ropet; likaså den stora folkmassan, som var förbittrad öfver de lidanden invasionskriget förorsakat landet och öfver främlingarnes huserande derstädes. Ministrarne och de politiske männen ansågo likaledes hans afrätining för det enda medlet att förekomma, det hans namn eller person skulle begagnas till förevändning för nya intriger af prestpartiet och till nya resningar, samt sunno det mindre svälbetänkt att genom hans benådning statuera, det en europeisk äfventyrare med furstenamn kunde öfverfalla Mexiko under visshet, att om invasionen misslyckades, han för egen del kunde helskinnad slippa undan. I få ord: Juarez kunde icke motstå denna allmänna påtryckning. Också är det ett talande faktum, huru sårande det må vara för mensklighetskänslan, att underrättelsen om Maximilians, Miramons och ejlas afrättning firats med klocksringning och glädjefester i Mexikos alla städer. —