Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1867, sida 2

srån hans mun ord, som skulle stå i strid med hvad hr Hedlund från honom åberopat. Hvad vill detta säga? Förmenar då ,En Svensk officer att hr H. lupit med osanning? Men nu är förhållandet, att allt hufvudsakligt, som den schweiziska officern talat till den svenska, är endast en närmare utveckling af hvad hr Hedlund från honom anfört, reducerande sig olikheten dertill, att när han till hr II. yttrade, att det Svenska Indelningsverket — efter den muntliga redogörelse han derför erhöll — vore ju i sjelfva verket blott en milistrupp, och då vore det väl bättre att genomföra detta system i dess helhet (mannen var ej vän af milissystemet), så har han till den svenske officern yttrat: Denna armå (den svenska indelta) synes mig utgöra idealet för en god milis — jag ser ej hvarföre man skulle vilja byta ut den mot vår. — Huru mycket helldre skulle jag ej vilja, såsom Ni, kunna gifva ett litet stycke jord åt hvarje man af vår aktiva armå, för att derigenom vara i min fulla rätt att fordra ännu mer af honom. Man finner af dessa räsonnemang ingenting annat än att ,En svensk osficerframställt vårt indelningsverk i en serdeles idealisk dager, utan att vår schweizare i alla fall fått någon rätt föreställning om det hela, ty i annat fall skulle han väl ej kunnat framkomma med något så enfaldigt som att han ville gifva ett stycke jord åt hvarje scweizare i den aktiva armåen, d. v. s. åt 125,000 man, deribland en mängd köpmän, handtverkare, jordegace, studenter, m. m. Sannolikt har den schweiziske officern ej heller fått reda på indelningsverkets kostnad. En svensk officer vill äfven gifva en slags dementi åt hr Hedlunds anförande af general Dufours ord, genom att låta dessa ord ogillas af andra officerare, för hvilka de naturligtvis blifvit af den svenske citerade. Särskilt tyckas våra schweizare tagit anstöt af den gamle generalens yttrande, att officerare i den stående armåen sällan förstå att rätt behandla milissoldater, förklarande denna uppfattning vara ,une grosse tnormitö. Icke förthy yttra samma schweizare sjelfva, att deras från främmande krigstjenst återkomna officerare ,,sett sig nödgade frångå vissa vanor, inlära nya reglementen och sätta sig in i det olika behandlingssätt, som den om sin heder känslige borgaresoldaten fordrar.t Det är ju ingenting annat än hvad general Dufour sagt! Ilvari ligger då den grofva Cnormiten? General Dufour var, såsom H. T:s utgifvare i sina bref åberopat, en häftig israre mot hvad han kallade ,le system mixte, d. v. s. den hopblandning af milis-och stående trupp, som man hos oss åsyftar, då man talar om sftamtrnpp och beväring, sammanförda i samma leder. Generalen ville hafva Jwardera truppen bildad med sina egna kadrer (befäl och underbefäl) på sjelfständiga bataljoner, och detta äfven på den grund, att hvardera truppen kräfde en olika behandling från befälets sida. Denna åsigt upprepades så! ofta, och så stor vigt lades dervid, att någon missuppfattning i detta hänseende: ej var möjlig. Antagligt är dock att general Dufour dervid icke kände huru nära beslägtad i sjelfva verket den svenske indelta soldaten är med beväringssoldaten, utan hade mera för ögat en stående trupp sådan som t. ex. den österrikiska, och en beväring. sådan som den schweiziska folkbeväpningen. En svensk officersöfriga risonnemang kunde nog gifva anledning till vidare meningsutbyte, men vår uppsats har redan svällt ut till ett alltför stort omfång. Den! plats han nu innehar manar honom att allvarligt begrunda detta vigtiga ämne, och skall han — vi äro derom förvissade — med den fosterlandskärlek, som lifvar hans håg, lära sig alltmer inse, att vårt. fäderneslands försvar måste byggas på andra grunder än de närvarande, och att dessa grunder icke kunna blifva några andra än de, som taga i anspråk nationens samfälta kraft och patriotiska håg att värna sitt land. En genomförd nationalbeväpning — det är målet dit vi orubbligen sträfva, och dess uppnående är blott en tidsfråga. IIvarje krigsminister, som ej fattar detta mål och framgår mot detsamma, har gjort sin förvaltning också blott till en — tids-! fråga. — —————