Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1867, sida 2

Familjen samlades klockan sju under verandan, och här aftalade man, sittande kring kaffebordet, hur man skulle använda dagen, hvad man skulle företaga och hvar man åter gladt skulle mötas. Klockan straxt efter åtta anträdde fadern sin dagliga affärsvandring till staden, ledande vid hvardera handen ett af de mindre barnen, följd af den tredje, halfvuxna dottern Therese och Christian, hvilka i dag mindre gerna än vanligt begåfvo sig på väg till den något aflägsna skolan, då de heldst velat stanna hemma i sällskap med den dem redan mycket kärblifne gästen. Reinhold hade begifvit sig upp på sina rum och börjat skrifva åtskilliga bref till hemmet. Sedan han klockan tio blifvit färdig dermed, tog han en af de till hans förfogande ställda böcker och utträdde i den soliga trädgården, för att tillbringa en stund i den skuggrika rosenbersåen på höjden, kallad ,Julies grotta efter den aflidna husfrun. Men hur lärorikt och intressant den valda bokens innehåll än var, ville denna sysselsättning i dag ej riktigt behaga honom ; han följde ej med full uppmärksamhet hvad han läste. Ofta stannade han, lät boken falla sig ur handen, och upprepade gånger flögo hans blickar öfver den breda Elben bort till Hamburgs af rök uppfyllda horisont, i hvars för honom nu outgrundliga sköte mycket intressant låg förborgadt, som han så gerna velat utforska med djupare blick. Men nej, nej; dertill fanns ej längre någon möjlighet; det upplefda eller fastmer endast skedda låg långt, långt bakom honom, och ingen fanns, som, om ock endast en hårsmån, kunde lyfta på den slöja, som tung och ogenomtränglig hvilade öfver hans sköna hemlighet. Denna hemlighet hade med tiden för honom antagit något beklämmande, något ängslande, och just då han i sina ensamma grubblerier stod i begrepp att för sig sjelf tillstå detta, for ban verkligt glad upp, då han såg Margaretha med en arbetskorg i handen komma ut från boningshuset och närma sig honom, sedan hon från verandan varseblifvit honom och nu ouppmanad kom för att hålla honom sällskap. Med lätta steg och leende anlete trädde den bleka flickan närmare, redan på afstånd pekande mot himlen, som klar och ren låg för hennes och gästens ögon. Snart satt hon vid hans sida, sedan han gått henne till mötes, och, fördjupade i ett