Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juli 1867, sida 2

— Jag vet inte, svarade gossen, skall jag söka efter dem? — Nej, för bort hästen; jag skall sjelf se mig om efter de ouppmärksamma slickorna. Det är ju ett rätt vackert emottagande! Omedelbart efter dessa ord förnummos glada röster inifrån huset och, lösryckande sig ur en ung flickas händer, kommo en vild gosse och en blond flicka af åtta och nio års ålder framspringande samt hälsade med jublande rop sin fars för dem ännu obekante gäst. — Hvar äro Margaretha och Bertha, Max? frågade den äldre brodern med en anstrykning at otålig brådska. — De ha gått ner till det lilla huset vid stranden, svarade den vackra tjensteflickan, för att berätta, att de hemkommit från sin resa; men de skulle endast bli borta några minuter och äro snart åter här. — Godt; det är visserligen emot aftalet, men det bry vi oss ej om. Kom, herr doktor, jag skall emellertid föra er till ert rum och der kan ni göra er det beqvämt. Med en tyst nick åt den vänlige gossen, följde Reinhold honom in i det ståtliga huset, uppsteg med honom för den med mattor belagda trappan och uppkom sålunda i öfra våningen, der han fick anvisning på tvenne charmanta rum med n herrlig utsigt öfver Elben och det aflägsna hannoveranska andet. — Seså, sade Christian med strålande ansigte, här äro vi hos er. Der står också redan er koftert, och alla dessa toma skåp och så vidare kunna emottaga era saker. Gästen nickade belåtet, betraktade med välbehag de trefliga möblerna och lät derefter sin blick sväfva ut i fjerran. Christian lemnade honom dock blott ett par ögonblick tid härtill. Liflig som han var, ville han snart se honom sysselsatt med annat. — Det der kan ni ju en annan gång betrakta mycket nogare, sade han. Om ni ej vill kläda om er, gå vi genast åter ner i trädgården och möta mina systrar. Icke sannt? — Och ni barn, vände han sig till sina yngre syskon, hvilka trängt sig efter gästen och nyfiket betraktade honom; låt oss vara i fred. Ni vet ju, att pappa förbjudit er att vara efterhängsna. — Låt dem vara, sade gästen, tagande ett af barnen vid