i en förbisarande omnibus, för att så snart som möjligt hinna fram till sin gamle värds gästfria hus. Femte KALILILEL. Då doktor Strahl klockan half fem inträdde i trädgårdspaviljongen hos sin värd, fann han, emot vanligheten, den gamle herrn ensam vid bordet med sin yngre son. — Nå, minsann, utropade den förre med plötsligt uppklarnande anlete, altså läter ändtligen någon menniska se sig hos mig De trolöse ha i dag alla öfvergifvit mig, antagligen emedan de vänta. sig något bättre hos någon annan, och jag trodde redan, att äfven ni hörde till rymlingarne. — Nej, min gode herr Schilling, svarade doktorn med något osäker röst, jag tillhör de trogne och har endast försummat mig, hvarför jag ödmjukast ber om ursäkt. — Gör ingenting! Men hur är det fatt? Ni ser ju alldeles upphettad ut. Ni har väl ej tillryggalagt den långa vägen från templet hit tills fots? Det der skall ni vackert låta bli. Jag vill alltid se er rask och kry vid mitt bord. — Jag är också fullkomligt rask och kry, herr Schilling. Lita derpå. : — Nå, skynda er då att taga igen hvad ni försummat. Och låt mig nu höra hur ni tyckte om det i judarnes tempel. Har Jakobsson hållit ord och fört er till det utlofvade målet? — Ja, han har visat sig som en förträfflig ledare och jag är honom mycket tacksam. — Godt! Men ni förekommer mig i dag helt annorlunda in vanligt, tillade den gamle herrn, sedan han närmare betraktat sin gästs allvarliga ansigte, och ni tycks mig ej vilja riktigt ut med språket. Men det duger ej hos mig. Svara! Hvem hade rätt med känslodjupet — Jakobsson eller ni? — Haha, der förstummas ni igen! — Nej, jag förstummas ej; jag tänker blott efter hur jag på lämpligaste sätt skall kunna erkänna mitt misstag för honom. — Aha, nu märker jag det — han har bragt er på andra tankar. Doktorn dröjde något med svaret. . — Som man vill ta det, sade han slutligen långsamt. Atminstone hade han såtillvida rätt, som det torde finnas vida