Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1867, sida 2

återkalla detta orättvisa påstående, i det han erkände, att äfven i judendomen det kristna känslodjupet är hemmastadt och att det endast hos enstaka, — och dessa torde utgöra undantagen från regeln — uteslutande det jordiska mammon esterfikande, blifvit undertryckt, men aldrig utrotadt i det stora hela. Ännu fördjupad i tanken på detta honom klarblifna sköna medvetande, for han plötsligt nästan förskräckt upp. En sakta på hans skuldra sig läggande hand väckte honom ur hans drömmar, och då han såg upp, varseblet han den gamle klockaren, som ljudlöst närmat sig honom och som nu, med sitt vördnadsvärda ansigte lutadt mot hans öra, hviskade: — Stig upp och följ mig. Herr Jakobsson väntar er derute, för att föra er till en annan plats i templet. Reinhold reste sig genast, återlemnade med en tackande åtbörd den till låns bekomna boken och följde den mot ingångsdörren sakta framskridande klockaren, nu än mera än förut betraktad af de kringsittande judarne, hvilka ej förstodo hvarför man visade den fremmande en så stor uppmärksamhet. Tätt utanför tempeldörren stod Jakobsson och blickade med strålande ansigte, på hvilket en outtalad fråga låg, den nye vännen till mötes. Den erfarne mannen märkte genast på denne, hur det som nyss försiggått verkat på honom, och han besvarade med mycken hjertlighet den varma handtryckning, som tacksamt blef honom till del. — Följ mig åter, sade juden; jag måste visa er ännu något annat i vårt tempel. Hittills har ni blott sett den ena hälften af våra andäktige, nu skall ni äfven få se den andra, och jag hoppas, att det intryck, som ert sinne nyss emottagit, ej skall förringas derigenom. — Hvad vill ni än ytterligare visa mig? frågade Reinhold. Jag skulle tro, att jag för i dag haft tillräckligt att se och — att tänka och känna. — Tyst! svarade Felix Mendelssohns elev med ett fint småleende. Menniskan vet aldrig om hon redan tänkt — och känt tillräckligt. Den Allsmäktige — ni har nyss hört Honom prisas — har skapat underverk äfven på vår torftiga jord, och i sin nåd ger Han oss alltid mera att tänka och känna än vi i vår fattiga fantasi drömma om. Såder — låt oss stiga uppför dessa trappor, och ni skall snart få gåtan löst. Reinhold följde äfven denna gång villigt sin förare, och