Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1867, sida 2

dock den så gynnade betraktaren af denna för honom fullkomligt nya verld märka, att många af dessa sköna qvinnor voro betagna af en viss mattighet, ett slags smäktande vanmakt. Hade det långa vistandet i den varma, berusande, med vällukter bemängda luften uti det öfverfyllda templet åstadkommit denna verkan, eller bidrog dertill äfven i sin mån den tjugufyra timmar långa fastan — nog af, en synbar mattighet märktes på många ansigten, och det förekom vår vän nästan som om andakten plefve för lång för dessa oroliga, liflulla, af heta blodvågor genomströmmade jungfrur, som om de redan haft tillräcklig tid att öppna sitt inre för den allseende och allvetande Skaparen, som om de redan klagat nog öfver de dem genom döden beröfvade och som om de åter längtade ut i det fria, friska lifvet, i den vackra sommardagens soliga luft, för att ånyo förtroligt samtala med de ännu lefvande samt på ungdomens, kärlekens och hoppets vingar åter hasta efter detta lifs njutningar och gåfvor. Reinhold Strahl kunde icke mätta sitt eljest så återhållsamma öga på den sällsynta anblick, som här så osökt och oförmodadt erbjöd sig åt honom. På nytt och åter upprepade gånger flög hans blick genom de brokiga raderna, dröjde ett ögonblick längre vid den ena eller andra gestalten, det ena eller andra ansigtet, utan att han förmådde göra sig reda för hvad det var, som han, ju längre han såg, desto längtansfullare sökte, desto säkrare tyckte sig böra finna. Ja, om han i detta ögonblick fullkomligt klart kunnat uppfatta sig sjelf — hvilket dock ingalunda var fallet — så skulle han nödgats erkänna, att en honom obekant inre röst tillhviskade honom nägot ofattligt, att en aldrig förnummen, nästan beklämmande känsla dref honom att ännu mera och längre skåda, ännu ifrigare söka, liksom måste han finna något utomordentligt, något, som han nödtvunget måste träda närmare, något, som, visserligen fullkomligt obekant för honom, likväl här måste bli honom bekantare, tillgängligare, såsom ju mången begåfvad menniska ofta i lifvet under vissa momenter af sinnesrörelse och själsverksamhet har aningar, förkänningar af, att något oväntadt, stort, lyckligt eller olyckligt, men säkert aldrig upplefvadt, måste hända henne. (Forts.)