För Han dig till himlaranden, Upp till salighet och ljus. Der, ack der — Herren är. Fröjda dig i Gud, min själ! Sjung Hans pris! God och vis, Han dig lönen ger till slut, När du striden kämpat ut. Gud, till Dig vi skåda opp! Tag en tacksam suck emot! Dig vi prisa, Dig vi ära, Då Du ger och då Du tar, Ty Du skall till sist beskära -Allt hvad godt Du lofvat har. O, haf tröst, Sorgsna bröst, Sök din frid hos Herren Gud, Följ Hans väg Nöjd och säg: Kommer glädje, kommer sorg, Herren är min fasta borg! Sista versen af psalmen hade redan längesedan förklingat, den talangfulle orgelnisten hade redan längesedan afslutat sin vemodigt efterljudande slutsats, men vår väns djupa inre rörelse 1ortsor dock alltjemnt och vibrerade ännu halft vemodigt, halft tröstrikt i hans hjerta. Hans ögon voro fortfarande fästade vid tredje versen i psalmen, och hans darrande läppar upprepade den för tredje eller fjerde gången, läggande alltmera eftertryck på orden: Har då allt dig öfvergifvit? Står du glömd och ensam qvar? Har då intet öfrigt blifvit Af hvad kärt engång dig var? Då gjorde han slutligen våld på sig, och för att äfven för framtiden fängsla det honom så underbart gripande intrycket, framtog han sin anteckningsbok och afskref, endast observerad af några få, i hast hela psalmen. (Forts.)