stallet varande, sadelmunderingar blefvo putsade, derefter Örtendahl aflägsnat sig; att den 20 eller 21 i samma månad, då parterna åter, hvar och en i ofvannämnde egenskap, haft tjenstgöring i stallet, löjtnanten Örtendahl, då han funnit att hans ifrågavarande sadelmundering icke blifvit putsad, förnyat till Hallgren den förut om munderingens putsning gjorda befallning, samt, enär Hallgren gifvit ungefärligen samma svar som vid föregående tillfället, sagt sig skola anmäla Hallgren för vägrad lydnad; att Lördagen den 23, jemväl i besagde månad, då löjtnanten Örtendahl och Hallgren likaledes voro jourhafrande i stallet, Ortendahl ännu en gång anbefa lt Ilallgren tillse, att sadelmunderingen putsades, hvarpå Hallgren, på sätt förut blifvit uppgifvet, genmält: att Örtendahl dervid tillsagt IIallgren att vid utdelandet af regementets ordres samma dag, inställa sig till majorsförhör, hvilken tillsägelse Ilallgren jemväl efterkommit, samt undergått förhör, som haft till följd, att han påföljde Tisdag blifvit af hr regementschefen dömd till och äfven undergått 14 dygns arrest på högvakt; samt att, då Hallgren vid dagen efter den, då han första gången erhållit befallningen af Örtendahl att tillse det putsning af sadelmunderingen verkställdes, hos sin batterichef, hr majoren m. m. Lindgren, gjort förfrågan huruvida skyldighet kunde åligga honom att efterkomma Örtendahls berörde befallning, icke erhållit annat besked, än att bemälde hr major förmält sig vilja tala med Örtendahl om saken, detta afvikande svar styrkt Hallgren i den öfvertygelsen, att Örtendahl saknat rättighet att gifva en dylik befallning, hvarför Hallgren forttarande ock vägrat att densamma, vid Örtendahls förnyade tillsägelser, efterkomma. nanten Örtendahl uppläste härefter detta skriftliga genmäle: . Till Kongl. Göta Artilleriregementes Krigsrätt! I anledning af det åtal, som sergeanten vid regementet C. L. Hallgren emot mig anhängiggjort, med påstående om ansvar för det jag skulle missbrukat min förmansrätt vid en åt honom under tjenstgöring i regementets stall meddelad ordres angående putsning af en sadelmundering, anhåller jag att få afgifva följande svaromål: Först och främst torde det tillåtas mig att i största korthet upplysa om förloppet vid ifrågavarande ordres meddelande: uti artilleriets stall, hade jag med vederbörande batteri-chefs tillstånd och enligt aftal med regementets stallmästare en ledig häst för min räkning afsatt, den jag vid tillfälle egde begagna. Samtlige officerare vid regementet begagna egna sadelmunderingar, och den mundering, som af mig plägar begagnas, fanns äfven upphängd i stallet. Vid mitt besök i stallet den 22 Mars, der jag då var kommenderad såsom jourhafvande ofsicer, märkte jag att min; sadelmundering ej var putsad, samt tillsade i anledning häraf helt fogligt sergeant Hallgren att tillsäga någon af manskapet att putsa munderingen. Härtill genmälde sergeant Hallgren, att han icke kunde fullgöra en dylik ordres, enär han ej hade någon rätt att dertill kommendera manskapet, hvarpå jag bad honom noga betänka sig innan han gaf sin förman ett dylikt svar, hvarefter jag! aflägsnade mig ur artilleristallen. Vid min återkomst följande dagen till stallen, fanns sadelmunderingen ännu oputsad, hvarföre jag förnyade min ordres till sergeant Hallgren att kommendera nägon af manskapet att putsa densamma, men erhöll härå samma svar som föregående dagen. Vid sådant förhållande ansåg jag mig för disciplinens skull icke böra tåligt lida det trots, som visats mot min befallning utan tillsade sergeant Hallgren, att infinna sig i majorsförhör samma dag och rapporterade förhållandet för vederbörande batteri-chef. Efter samma dag anstäldt majorsförhör, dömdes sergeant Hallgren af hr regements-. chefen till 14 dygns arrest å högvakt för invändningar mot förmans befallning. Ffter att sålunda hafva redogjort för förloppet, som gjorts till föremål för förevarande åtal, torde jag, ehuru något tvifvel om behörigheten af min ifrågavarande ordres svårligen lärer uppstå, likväl få anföra de grunder, hvarpå jag stödjer min åsigt om samma ordres fullkomliga lagenlighet. I sådant afseende anmärker jag följande: Det kan icke vara något tvifvel underkastadt det ju manskapet har ovilkorlig skyldighet, att putsa Kongl. Maj:t och kronan tillhöriga munderingar, hvilka af officerare begagnas. Att detta äliggande skulle kunna förändras, derföre att officer sparar kronans persedlar och begagnar egen mundering har jag svårt att föreställa mig. Då jag med vederbörligt tillstånd begagnar egen mundering, som finnes förvarad i regementets stall, och då jag äfven haft vederbörandes medgifvande att begagna den för min räkning afsatta hästen, finner jag det lika klart att manskapet har åliggande att putsa munderingen, som att rykta hästen. Ett motsatt antagande skulle leda derhän, att officerare antingen fingo lega personer utom regementet för verkställande af dylika bestyr eller ock sjelfva derom bes Båda delarne förefaller mig i hög grad orimligt. Ilvarken jag sjelf eller de af mina kamrater, med hvilka jag i detta afseende meddelat mig, hatva, då de varit såsom jourhafvande i stallet kommenderade och haft häst för sin räkning afsatt, någonsin ackorderat med någon af manskapet om renhållning af den till nämnde hästs ridande begagnade sadelmundering. Om manskapet skulle kunna undandraga sig en dylik skyldighet, endast på den grund, att munderingen tillhör officer enskildt, huru skulle det då gå t. ex. i läger, der möjligen ej funnes utom regementet varande personer att tillgå för ett dylikt bestyr. Då officerarne äfven vid dylika tillfällen med vederbörligt tillstånd begagna egna munderingar skulle de ju vara tvungna att putsa dem sjeltva, eller ock medföra serskild betjening. Mig veterligen finnes intet enda stadgande, som fritager manskapet för skyldigheten att putsa de munderingar, som af officerare vid ridning af regementets hästar begagnas. Hvad särskildt angår den ersättning, som manskapet möjligen kan göra anspråk på för den handräckning de lemna, så och ehuru jag på det bestämdaste bestrider, att de för arbete af ifrågavarande beskaffenhet äro berättigade till någon ersättning, har jag likväl lika litet i detta fall som i alla andra, då jag påkallat deras handräckning, undandragit mig att densamma vedergälla, oaktadt jag ej på förhand härom träffat ackord; och har jag ej heller härötver hört någon klagan. På grund af hvad jag anfört bestrider jag emellertid i allo sergeant Hallgrens ansvarspåstående, och då jag vet med mig sjelf att jag i denna sak uppträdt fogligt och utan ring; te öfverskridande — a