IIvi bedröfvas du, min själ? O, hvi räds, hvi ängslas du? Har då allt dig öfvergifvit? Står du glömd och ensam qvar? Har då intet öfrigt blifvit Af hvad kärt engång dig var? Se, dig är Herren när. O min själ, misströsta ej, Sällhets hamn Är Hans famn; Han är stor i trofasthet, Och Hans kärlek gräns ej vet.