Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1867, sida 2

den, upplefde änyo inför honom, den tidigt föräldralöse, och det smärtsamma medvetandet att stå ensam, äfven bland den honom omgisvande mängden, fattade krampaktigt hans veka, varma hjerta, och i hans öga stal sig en het tår, hvilken han lugnt lät rinna, emedan det gjorde honom godt att en gång se sitt inres slussar öppnade och höra sitt ve uttalas, uttalas så klart och tydligt, så omfattande och fullständigt, som icke på länge, och måhända ännu aldrig, en menniskas röst och hjerta uttalat det för honom. Den psalm, som så djupt grep honom, som päminte honom om hans öfrersifna ställning, som på nytt bragte honom till medvetande om hans kärlekslösa tillvaro och som på ett-mästerligt sätt utfördes at kören, var af följande lydelse: ) Hvi bedröfvas du, min själ? O, hvi räds, hvi ängslas du? Han, hvars kärlek röjs i agan, Lefver, verkar Han ej än? Han, som hörde förr din klagan, ar Han ej ännu din vän? Fatta mod, Gud är god. Själ, o hvi bedröfvas du? Hoppfullt må Hjertat slå, Ty Han räknar: hvarje tår, Han, som evigt allt förmår. Hvi bedröfvas du, min själ? 0, hvi räds, hri ängslas du 24 Jordisk lycka, jordisk ära, Fast de tjusa någon tid, Kunna ej min ande nära, Gifva icke hjertat frid. Gerna må De förgå, Ej dem sörja skall min själ. Lyckan här, O, den är Tomhet blott och idel flärd, Är en tårad blick ej värd. Den här återgifna, mycket trogna, svenska öfversättningen är hemtad ur Mosaiska Församlingens i Göteborg Psalmbok, der den förekommerunder N:o 34, Öfversättarens anmärkning.