Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1867, sida 2

tande judarne höjde sin. Men hans fromma själ skulle myeket snart eldas af än mera gripande företeelser, ty hittills hade den för honom fremmande gudstjensten endast vidrört hans sinnen, men ännu ej fattat hans hjerta och hans själ. Blott några få minuter hade den allmänna sången varat, då den åter tystnade och en paus inträdde, hvilken, liksom i våra kyrkor, fylldes med hostningar och harklingar. Detta var den paus, som föregick kulminationspunkten af dagens högtid, den egentliga dödsfesten. Denna börjades mycket snart med en hebreisk bön, hvilken förbedjaren vid altaret föredrog med sin klangfulla röst och hvars slutstrofer högt upprepades af de andäktige åhörarne. Denna bön var, liksom alla judiska böner på hebreiska språket, något lång, och den kristne åhöraren hade derunder tillräcklig tid att ånyo se sig omkring bland de honom omgifvande, att betrakta deras ansigten med den fremmande bildningen och att tänka efter hur det väl kunde komma till, att detta genom sina lagstiftares vishet så framstående samt genom sina personliga gälvor, sitt snille så märkvärdiga folk hade måst upplefva och genomgå så underbara och förskräckliga öden, innan det hunnit till den punkt, på hvilken det nu, tack vare de närvarande maktinnehafvarnes menskliga känsla, betann sig. Då den långa bönen var slutad, blef Reinholds själ skakad på ett oväntadt sätt. Orgeln intonerade med en underbart skön klang, och kören af män och gossar lät för första gången höra sig i fyrstämmig sång. Skön, ren och varm var denna heliga sång, rösterna egnade sig fullkomligt dertill, och sedan inledningen var slutad, anslöt sig hela församlingen till assjungandet af hufvudpsalmen. En omedelbart bakom den fremmande sittande jude visade sig ouppmanad tjenstaktig mot honom, i det han i psalmboken uppslog åt honom den påbörjade psalmen. Reinhold tackade med en böjning på hufvudet och började tyst läsa den betecknade psalmen. Men hvad föregick dervid plötsligt inom honom? Hela hans själ svingade uppåt på vingarne af den herrliga psalmen, och hans manliga ande fördjupade sig med outsägligt vemod i dess innehåll. O, ej på länge, på mycket länge hade han kännt hvad han nu kände. Hela hans sorgliga, ensamma ungdom framträdde för hans själs öga, hans kärlekstoma tillvaro, frånvaron af allt hvad han älskat på jor