Juden räckte doktorn handen och tryckte den med värma. — Jag skulle måhända ej så fullkomligt och ännu mindre så hastigt, som jag önskade, kunna öfvertyga er. Min undervisning skulle endast komma att bestå i ord, och ni, en den positiva vetenskapens man, fordrar faktiska bevis. Men ni inser sjelf, att jag ej ögonblickligen kan vara försedd med slående sådana. Mällända dock, måhända, säger jag, är det mig möjligt — och Gud gifve det! — att på en annan väg lemna er dessa bevis. Har ni någonsin öfvervarit en judisk gudstjenst? — Nej, aldrig, hur ofta jag än önskat det. — Nåröl, jag vill bereda er tillfälle dertill. Vi fira i morgon uti vårt tempel i Hamburg försoningsoch dödsfesten. Bevista den en eller ett par timmar. Jag vill sjelf bli er förare, och ni skall få tillfälle att seoch höra allt, som är att se och höra hos oss, och se dan ni med öppet hjerta — jag säger med afsigt hjerta, ej öra — åhört vår korsång, vilja vi vid lägligt tillfälle tala vidare om det bristande känslodjupet hos judarne. Doktorn nickade samtyckande. Men straxt derefter betraktade han med sina kloka ögon småleende sin granne och sade: — Jag skulle gerna ingå på ert förslag, men jag hyser likväl några betänkligheter dervid. — Hvilka betänkligheter? Tala öppet! — Om jag som kristen bevistar edra trosförvandters gudstjenst, skall man då ej igenkänna mig såsom sådan och visa mig ett förundradt, om icke tillochmed missbelåtet, ogillande ) Se H.-T. n:o 158.