?) En insändare, hr X., i Göteborgs IIandelstidning för den 27 November 1866 säger härom: En synnerligen kränkande känsla väckes, då man hör den blyga, ädelt bildade ofrälse dottern benämnas och tilltalas med samma titel som den stora skaran lättfärdiga qvinnor nu så allmänt illegnat sig. Mamseller kalla dessa sig icke förr n sedan de upphört att vara sedliga, och just till följd deraf, ty den derefter alltid växande fräckheten och såäfängan mana dem dertill. hvarjemte de herrar, som uppehålla dem, uppmuntra dem till titelbytet. Mamseller kallas äfven tjenarinnor på värdshus (hvilka icke hafva någon lön, utan måste förskaffa sig alla sina behöfliga penningar från herrarnes kassor). Ja, mamseller lära också qvinnokönets utskum — osedlighetens högsta representanter på vissa ohyggliga ställen — kalla sig, och sägas redan länge och utan undantag hafva gjort det. Att då höra en bättre flicka, der oskulden ofta nog strålar i hvarje blick, tilltalas med denna samma titel, kan ju ej annat än ka skärande missljud hos alla dem, som intressera sig för henne; och kränkningen är så mycket större, som afsigten med en titels utsägande alltid är att visa aktning för den man talar vid. Känslan af det så ytterligt oridderliga i nämnde fall gör sig också högeligen gällande hos personen, som uttalar den numera minst sagdt obehagliga titeln, synnerligast som man i ett samtal nödgas idkeligen upprepa den. . 3) Oaktadt från adelns sida ifvern varit synnerligen stor att motarbeta frökenreformen:, har dock icke ens derifrån ett enda försök blifvit gjordt att vederlägga dess laglighet. Den kan cke heller vederläggas.