—— — w! ———7——5577.t1:: — han ännu aldrig upplefvat, som om bakom den port, hvilker ännu låg stängd framför honom, en underbar gåta dolde sig hvars upplösning han skulle träda närmare så snart han öf. verskridit det judiska templets tröskel. Och detta var möjligtvis verkligen händelsen. Den sannt bildade och känslovarma menniskan förnimmer, då hon inträ. der i en krets af fremmande menniskor, isynnerhet om dessa just stå i begrepp att på ett för henne okändt sätt tillbedja sin Gud, något oförklarligt, en hemlighetsfull aning eller önskan: ty hon hyser, medvetet eller omedvetet, den tro, eller ätminstone en förmodan om möjligheten af, att den nya, för henne fremmande Gudsdyrkan, som hon går att öfvervara, skall för henne lösa alla gåtors gåta, skall visa och framställa för henne Gud, skaparen, den allsmäktige, i ett nytt ljus, en ny glans, en ny herrlighet samt således öppna för henne en ny kunskap om det högsta af alla ting — och kännedomen on det gudomliga i och öfver oss eftersträfva, söka vi ju alla med mer eller mindre klar afsigt, med alla våra krafter, alla våra gåfvor, och den menniska, som räcker oss nyckeln till denna insigt, dens hand trycka vi i tanken, den sluta vi i tanken till vårt hjerta; och om denna insigt förskaffar oss en mensklig tillfredsställelse eller tillochmed en lärdom, en ny vishet — och den största vishet är ju alltid blott den minsta del af allvetenheten — då välsigna vi den, som gaf oss nyckeln och dermed möjligheten att intränga i den innersta helgedomen af mensklig makt och storhet, just i den gudomliga allmaktens det gudomliga majestätets förgård. : Genomträngd af sådana tankar, djupt fattad af sådana känslor, framkom Reinhold Strahl till börsen och fann redan sin trogne ledsagare väntande på det uppgitna stället. Båda hälsade hvarandra hjertligt som gamla bekanta, och snart vorc de på väg, öfverenskommande om det nödvändiga, såsom Felix Mendelssohns elev lofvat Eskulaps lärjunge. I början gingo de båda männen temligen fort, ty juden fruktade att komma för sent till ort och ställe med sin kristne följeslagare och att förlora den högsta njutningen — den musikaliska. Men ju närmare man kom det judiska templet, desto mera saktade han sin gång, ty han hade af förbigående bekanta fått veta, att ban ingalunda skulle komma för sent. Då man slutligen inkom på en vacker och bred gata och