Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1867, sida 1

och hvarifrån doktorn var, närmade han sig honom med den för hans trosförvandter egendomliga frimodighet, och de båda männen råkade snart i ett lifligt samtal om musikens närvarande ståndpunkt, ett ämne, i hvilket den bildade universitetsläraren var fullkomligt hemmastadd, då han sjelf älskade denna konst och stod i mycket nära beröring med dess koryfcter i sin fädernesstad. Vid bordet fortsatte båda, sittande bredvid hvarandra, det påbörjade samtalet, hvilket snart utsträckte sig äfven till andra konster och vetenskaper, hvarvid kompositören till sitt synbara nöje erfor, att hans nye bekante lit hans trosförvandters själsegenskaper vederfaras all rättvisa. — Ja, sade den unge läkaren bland annat, man måste vara rättvis mot andra, om man gör anspråk på rättvisa för sig sjelf. Jag har redan ofta med tyst förvåning betraktat de olika generationerna af er nation, emedan jag, och många med mig, funnit, att den, oaktadt allt förtryck utifrån, alltid bevarat sitt djupt rotfästade lefnadsmod och sin oförstörbara lifskraft samt under alla förhållanden, äfven af det mest tryckande slag, alltid förmått kämpa sig upp ur stoftet och — jag undantager här med afsigt penningeförvärfvet — estertrakta jordens högsta goda. Juden smålog smickrad; i hans mörkbruna, blixtrande ögon afspeglade sig en glad rörelse och han nickade betydelsefullt med hufvudet, liksom tyst tackande för det erkännande han nyss förnummit. Men doktorn hade ännu ej slutat; han hade ännu en tanke i bakhåll, och alldenstund han var en uppriktig man, uttalade han den öppet. — Men, fortfor han således, hur mycket jag än högaktar och värderar de store män, hvilka, tillhörande den mosaiska trosbekännelsen, i hela verlden förvärfvat sig ett berömdt namn — icke blott i en konst, utan i många eller, med få undantag, alla, och likaledes inom vetenskapernas område — tror jag mig dock kunna få göra er uppmärksam på en brist, som jag redan ofta funnit hos edra trosförvandter. — En brist? frågade komponisten sakta, i det hans läppar darrade och hans blick lätt förmörkades. Hvilken då? Ni gör mig nyfiken. Doktorn tvekade. Han ville på intet vilkor såra eller smärta den ädle juden, hvarför han kort derpå tillade: