het för honom, hvilket ju, som bekant, stenen för en sann och verklig tillgifvenhet. Sedan Augusti föregående året hade många bref från norden anländt till vår doktor, ty alla, med hvilka han året förut kommit i beröring, hade upprepade gånger tillskrifvit honom och han hade aldrig låtit svar saknas, i hvilka han presterat vida mera än man egde rätt att vänta af en så upptagen och med allvarligare saker sysselsatt man. I hvarje bref hade han blifvit påmind om sitt i Augusti gifna löfte, och han hade förnyat detsamma med den fasta föresatsen att hålla det samt att denna gång egna hela sin fria tid åt de nordiska vännerna. Det sista brefvet af detta slag anlände från Kissingen i slutet af Juli och var skrifvet af den gamle herrns ännu stadiga hand; äfven den redlige vännen Biedermann bade bifogat några rader i detsamma. , Vi äro alla friska, hette det deri, ,och nu nalkas den tid, då ert löfte ändtligen skall uppfyllas. Den 29 Augusti är jag åter i Altona, och om era föreläsningar äro. slutade till dess, så väntar jag er redan den 30 till middag, ty klockan 3 anländer bantåget och klockan 4 brukar jag äta min soppa, hvarvid ni skall göra mig sällskap. Jag afvaktar således ännu här hos Sanner ert jakande svar, och derefter behöfs det icke något vidare skriftligt ord oss emellan. Detta svar skulle ej uteblifva och det inträffade punktligt i Kissingen. Åtta dagar efter sin sista föreläsning hade doktor Strafll ordnat sina angelägenheter, öfverlemnat sina patienter åt en gammal kamrat, och nu steg han glad och vid godt mod, gladare än någonsin, i vagnen, väl vetande, att han skyndade kära och redliga vänner till mötes, men utan någon aning om huru och i hvilken omgifning han skulle finna dessa vänner och hvilket underbart öde, som skulle nå honom midt ibland dem. är den bästa pröfvo