Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1867, sida 2

dtervände till hufmdstaden, för att, i förening med de tvenne klerikala generalerna Margucs och Miramon organisera motståndet mot de framträngande juaristerna. Någon särdeles insigt eller menniskokännedom måtte Maximilian i intet fall någonsin hafva egt; ty ännu i ett af sina sista bref (från slutet af April, då han var innestängd från alla sidor) berömmer han sin krigshärs och alla sina generalers enthusiastiska hängifvenhet och orubbliga trohet till den kejserliga saken samt år öfvertygad om en snar och lysande seger öfver Juarez. Krigsplanen var uppenbarligen uppgjord utan kännedom om motständarens krafter, och mot juaristernas dagligen tillvexande öfvermakt måste företaget misslyckas. Dertill kom, att de klerikala snart visade sig ur stånd att skaffa de lofvade 20 millionerna, samt att Maximilians generaler — helt och hållet mot hans vilja — måste brandskatta städerna och landet för truppernas underhåll. I Queretaro kämpade Maximilian med stor personlig tapperhet, intilldess staden föll den 17 Maj genom general Lopez nesliga förräderi. Omkring en månad derefter gick krigsrättens blodiga dem i fullbordan. En liknande tilldragelse omtalar redan förut Mexikos historia. Kejsar Iturbide blef också skjuten på samma sätt år 1824, och märkvärdigt nog i samma månad och på samma dag, som nu Maximilian. Det kan icke undgå någon uppmärksam läsare, att det i den tyska pressen råder mycken lust att vältra hufvudansvaret för kejsardömets undergång i Mexiko på kejsar Napoleon. De officiösa tidningarne uttala i salvelsefulla ord sin djupa smärta öfver Maximilians öde. Veser-Leitungförmenar, det hans enda sel var, att hån — som var född tysk furste — ,nedlät sig till redskap för den franske kejsarens planer. Annars hafva de officiösa preussiska tidningarne på sista tiden just icke velat räkna det habsburgska huset som något tyskt furstehus! Den österrikiska pressen, som måste anses vara bäst underrättad om förhållandena, är långt mera moderat i sin dom än de nordtyska tidningarne, och döljer ingalunda, att en god del af skulden måste tillskrifvas Maximilians egen brist på förmåga att bedöma sin verkliga ställning, och specielt de klerikala rådgifvarnes olyckliga inflytande på hans beslut. Onekligen skulle det vara en stor lycka, om hans olyckliga gemål äfven genom döden blefve befriad från sina lidanden. Från Miramare skrifves till tidningarne i Wien, att den olyckliga exkejsarinnan befinner sig i den högsta grad af exaltation, samt att hon beständigt utropar: ,Min man är mördad, jag vet det! Likväl lärer ingen ännu hafva meddelat henne sorgebudskapet. Hon lärer vara otillgänglig för alla motskäl, och svarar blott: ,,Jag känner hans fiender!