Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1867, sida 2

———— —— ——,— Reinhold Strahl å sin sida såg det synliga och förnimbara resultatet af sin verksamhet under det sistförflutna året icke just i materiell gestalt, men väl kom han till medvetande derom genom den snabba tillväxten i sina unga åhörares och lärjungars antal, hvilka dag efter dag ökades, hvilka med förklarade anleten följde hans miner, hvilka med än tyst, än högJjudd entusiasm åhörde hans föredrag och aldrig visade den för en universitetslärare så förödmjukande liknöjdhet, som vi sjolfva i yngre år så ofta funnit hos den kära ungdom, hvilken med djerf emfas så gerna kallar sig studenter och likväl så litet tycker om att studera. Ja, året hade hastigt nog förflutit för vår unge lärde, och sommarens heta andedrägt strök ännu med förlamande glöd fenom löfven på den tätt beskuggade universitetsgården, då an slöt sitt sista kollegium och nu i nära tre månader var fri från hvarje officiellt tvång. Ehuru Reinhold Strahl af allt hjerta älskade sitt dagliga arbete, jublade han dock i sin själ, då han efter slutet af detta sista kollegium beträdde sin tysta kammare och bragte sina kollegiihäften i säkert förvar. Han var återigen en gång en fri man — och att vara fri, äfven om slafbojan ej skär djupt in i köttet och själen, är en af menniskobröstets skönaste känslor, och den uppskattas desto högre, förnimmes desto djupare, ju högre grad af bildning den friblifne och sig tri kännande eger. Nu kunde han åter flyga ut — flyga ut i fjerran, kunde beskåda Guds ängar och skogar, sätta öfver berg och dalar, simma på floder och öfverallt, öfverallt insupa sin skapares andedrägt, hvilken ju skänkt äfven honom allt det sköna och herrliga, hvarmed han smyckat sin stora, sin majestätiska verld. Ja, och nu kunde han få återse sina vänner, hvilka han för ett år sedan lemnat i Kissingen och hlänchen; nu kunde han åter trycka deras händer och blicka in i deras ögon, hvilka redan så länga längtat efter att åter få hälsa honom i deras husliga krets; och nu kunde äfven de snart få höra hans välljudande röst och lyssna till hans råd, hvilket många af dem väntade, ty de hade skänkt honom sitt fulla förtroende, och den långa skiljsmessan hade endast ökat deras tillgifven