Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1867, sida 2

hans emottagliga sinne och fördystrade för honom de ljusa ögonblick, hvilka i hvnrio menniskas lit emellanåt likt blixten framljunga ur mölnen eller likt en flammande meteor uppdyka å hennes horisont, för att visserligen snart åter försvinna i den oändliga rymden af den henne kaotiskt omgifvande verlden. Denne elegiska skiftning i hans stämning hade blott alltför ofta försatt honom i vemod och sorg medan allt omkring honom sorglöst log och njöt, och den hade befraktat hang lefnads farkost med en tung barlast, då det ej varit något lätt arbete att kringsegla de i hans väg kastade klipporna. Nu trodde han sig fullständigt hafva undgått dessa klippor, och det syntes äfven så för den ointresserade betraktaren, om denne ytligt öfverblickade de förhållanden, i hvilka Reinhold Strahl för närvarande rörde sig. Genom sin flit och ihärdighet i vetenskapligt arbete; genom sin aldrig hvilande sträfsamhet hade vår vän samlat ett rikt förråd af de mest olikartade kunskaper, och den närmaste synliga frukten deraf var, att han redan som ung man erhållit den framstående platsen såsom docent vid ett universitet, hvilket alltid utmärkt sig genom anställandet af friska skapande krafter. På den tid, då vi lära känna honom; hade han redan sedan ett år tillbaka gin anspräkslösa utkomst. Visserligen var han ej rikt välsignad med yttre medel, men lika litet kunde man kalla honom fattig och behöfvande. Han egde hvad som var nödvändigt för det dagliga behotvet och måhända något litet derutöfver, men i stället var han rik, o öfvermättan rilt på strålande hopp om en för honom gryende framtid, ty hans sträfsamhet kände inga gränser, hans viljekraft och hans mod växte med hvarje dag, och i fast tillit till den honom inneboende förmåga, arbetade han ifrigt vidare på den ändlösa byggnaden af menskligt framåtskridande och förkofran, och hvarje ny insatt sten visade honom, att hans arbete ej varit förgäfves, att han en gång skulle nå tinnarne, hvilkas gyllene krans han redan länge sett sväfva framför sitt öga och med vidt skimrande glans upplysa den honom omgifvande verlden. Om den sträfsamma menniskan riktar alla sina själskrafter på ett mål och dag och natt endast eftersträfvar ett, sin andiga utveckling, så förgår tiden för henne med ilande fart, och märkte hon icke synliga eller åtminstone förnimbara resultater, så skulle hon ej veta hur dagarne försvunnit och hvar de blifvit af,