Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1867, sida 2

ACf tt val. —3 Febr. 1566, sammanfattad efter chefens enskilda dagbok, hvarur vi meddela följande utdrag: Den 30 Januari. Barom. —29.4. F. Term. els dL;705. Vinden fortfor äfven i dag att blåsa härdt, ifrån VNV. åa V. dragande sig till VSV., med regnbyar och stundom svåra fallbyar ifrån de höga bergen, hvilka likvisst voro af endast kort varaktighet, så att fartyget icke hann svaja upp för dem. Som vi ändå hade måst stanna qvar till fram emot middagen, för att verkställa behöflig sotning, så voro vi ej i nöjda dermed, och snart fingo vi till e att blifva riktigt belåtna med vårt ofri liga dröjsmål på stället. Redan gårdagen hade vi förmärkt rök uppstiga från östligaste udden af Carl I:s ö, hvaraf vi förmodade, att eldsländare (Pescheräher) befunno sig der, och man kan lätt förstå, att alla litligt önskade få se några af dessa varelser, hvilkas tillvaro man på sednare tider till och med börjat sätta i fråga, emedan en mängd fartyg, som passerat Magelhaens sund, icke sett spår af några. Vår längtan blef nu på ett ganska oförmodadt sätå tillfredsställd, då vi omkring klockan 9 förmiddagen observerade två båtar sätta ut från Carl I:s ö och, dels under segel, dels under rodd, styra häm mot Cap Gallant. Allas uppmärksamhet fästes på dessa begge båtar, hvilka, oaktadt det hårda vädret, temligen snabbt framskredo, och snart kunde svi urskilja åtskilliga rödbruna figurer uti dem. Flaggen hissades och åtskilliga signaler och tedken gjordes för att locka dem ombord, men de aktade ej derpå, utan landstego nära vid Cap Gallant, och sågo vi att första båten äfven medförde två hundar. Straxt derefter gingo de åter ombord soch rodde längsefter stranden samt landade slutligen på Wigvam-ön. Sekonden och en del af officerarne gingo nu i land till dem, och snart var bekantskapen gjord, säkerligen till allas tillfredssställelse och ej minst till de arma Pescherähernas. Sedan båten äterkommit ombord och jag fått rapport om förhållandena, begaf jag mig i land till dem, åtföljd af så många utaf gunrumsledamöterna som kunde lemna fartyget, alla medförande de gamla kläder vi ansågo oss kunna umbära och hvaraf de arma stackrarne voro i största behof. Dessa varelser voro nästan fullkomligt nakna, och det enda, som gaf dem något skydd, var ett pelsskinn, kastadt öfver axlarne, men lemnande bröst och mage obetäckta. Nedre delen af kroppen var alldeles bar, men de äldre hade dock det vanliga förhänget, ehuru af mycket små dimensioner. Man tänke sig dessa nakna menniskor, hland hvilka voro qvinnor och barn, ja till och med dibarn, utan minsta betäckning eller omhölje, ute på sjön, i en hård, genomträngande blåst med svåra regnbyar, allt under en temperatur af 4 79 Celsius, och man kan göra sig en föreställning om det cländiga lif dessa stackars varelser måste föra, synnerligast under den svåra och långvariga vintern. Sällskapet bestod, som det tycktes, af två familjer, tillsammans 15 å 16 personer, deraf flere minderåriga och ett dibarn. Fyra bland den voro qvinnor, vch att vi fingo se dem, måste anses såsom en ovanlig tur, emedan de fleste, som förut sammanträffat med detta folkslag, berätta att dess fruntimmer noga doldes för profana blickar. De fullvuxna voro af medelmåttig storlek, öfre delen af kroppen temligen utbildad, hufvudet stort och försedt med långt, stripigt hår, som nedföll på axlarne och utgjorde deras enda hufvudbetäckning. Benen voro smala, fötter och händer små samt muskelsystemet i allmänhet föga utbildadt. En af qvinnorna hade ett ingalunda obehagligt utseende, ehuru anletsdragen voro grofva, och alla, eller de flesta, hade vida intelligentare utseende, än hvad man efter äldre berättelser kunde förmoda. En liten gosse var serdeles liflig och gjorde allehanda puts. Till hans ytterliga förtjusning fick han ett par gamla ,inexpressibles (kalsonger), och var det högst löjligt att se, huru pojken ville kränga dem öfver hufvudet, tilldess vi hjelpte honom att taga dem på och vederbörligen prefvas dem, hvarefter han mycket stolt vandrade omkring och visade sig för alla. En mindre flicka erhöll en röd ylletröja, och modern fick en gammal uniformsrock, hvaruti hon med synbar förtjusning klädde sig. De flestes ögon voro mer eller mindre skadade, sannolikt af den ständiga röken från deras eldar, hvilka alltid äro upptända, både uti båtarne och då de äro i land. Hvar och en hade uti munnen en glasbit eller något slags bergkristall, hvilken tycktes vara en talisman eller ett heligt föremål, ty ingen ville lemna det ifrån sig, och då man sökte förmå dem dertill, togo de den ur munnen, satte den för ögat, pekade emot himlen, utropade ordet pescherä och gjorde vägrande ätbörder. Iläruti synes ligga ett otvetydigt bevis derom, att de ha ett slags begrepp om en Gud och det himmelska ljuset. Sitt hår tyckas de äfven anse för heligt, ty man kunde icke förmå dem att låta oss afklippa en hårlock, fastän vi visade på oss sjelfva, att sådant kunde ske utan fara. Emellertid; huru det tillgick vet jag icke, lyckades det dock en af besättningen, som var en serdeles fiffig karl, att i smyg få sig en sådan lock, hvilken jag nu förvarar såsom ett kuriosum. Vår första båt, som gick i land, medförde en flaska bränvin, hvilket utdelades till dessa stackare, men en af dem tyckes ha fått för mycket, ty han blef synbart rusig och började att Jemra sig förfärligt, deruti beledsagad utaf sin hustru, som uppstämde högst sorgliga läten, under det att hon med mycken ömhet tycktes vårda sig om honom, Hans kamrater tecknade, att han, jemte bränvinet, nedsväljt sin glasbit — och det tycktes ej osannolikt, ty karlen led synbarligen svåra plågor — men då sällskapet, omkr. kl. 1 e. m. samma dag, kom längs sidan af korvetten, och några voro så dristiga att stiga ombord, så kom äfven den sjuke hastigt uppklättrade öfver fallrepstrappan och kastade sig jämrande på däek. Jag trodde nu, att karlen skulle dö, men sedan någon af besättningen bjudit honom en portion ärter, som han med god smak förtärde, utropade han: Bonols reste sig upp och syntes fullkomligt kry, då han kort derefter lemnade fartyget. . Detta folk syntes vara mycket godmodigt och vänligt sinnadt och ingalunda dumt, såsom åtskilliga lärda, hvilka aldrig skådat en Pescheräh, velat påstå; men otvifvelaktigt är, att de stå på kulturens lägsta trappsteg, och uti deras lefnadssätt kan man svårligen skilja dem ifrån djuren på annat än fåfängan, som är menniskan ensam förbehållen, och hvilken gjorde, att dessa narelser med yttersta glädje emottogo och prydde sig med något obetydligt lappri, såsom ett miessingaspänne, några metallknappar eller en usel brokig bomullsnäsduk, för hvilka småsaker de, om så fordrats, lemnat sitt dyrbaraste och för dem nyttigaste, i utbyte. Att en frisk och liflig byteshandel kom i gång, var naturligt; dock kan Jag, till heder för korvetten, säga, att vi ej gjorde de arma varelserna någon orätt, ty hela sällskapet blef temligen fullständigt beklädt, och mången ombord gaf dem kläder m. m. utan att fordra något i utbyte. Ombord trakterades sällskapet med salt, rått fläsk och knallar samt litet öfverblifna ärter, hvilket allt med stor glupskhet förtärdes. Sedan landade de ånyo på Wigwarm-ön, och hela eftermiddagen sågo vi de yngre springa nakna ut och plaska i vattnet, under det att svåra byar, med regn och snöslask, herrskade och termometern icke visade mer än B gr. Celsius. Den 31 Januari. Barom. 2 29,120. F. Term. — 55e. Cels. 100(. Följande dagen, eller den 31 Januari, innan kl. 7 f. m. kommo vära nya vänner, Pescheräherna, RA ombord, alla på det bästa utpyntade i de kläder de erhållit, och sågo vi dervid de löjligaste sammansättningar af drägter man kan tänka sig. Fruntimrens toiletter voro ieynnerhet ypperliga och skulle säkerligen väckt uppseende i sjelfva Paris. De voro nu ej så rädda som gårdagen, utan både qvinnor och barn kommo ombord, och flera vågade sig ned på trossbottnen, der de fingo värma sig. ve —