Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1867, sida 2

en man af äkta nordisk natur. Högväxt, ståtlig till gestalt och hållning, utpräglade sig i hans manligt ädla ansigte, åt hvilket ett rikt blondt hår och skägg förlänade ett på samma. gång djerft och stolt uttryck, ett vänligt allvar, en mensklig. välvilja i afseende på andras öden och en naturlig emottaglighet för allt skönt och stort i verlden. Hans öppna, stora, blå öga beslöjades aldrig, utan lät enhvar blicka djupt in i hans gedigna inre. Han var, såsom doktor Strahl redan visste, en mycket skicklig skeppsbyggmästare i den sjöstad, der han var född, hade gjort många resor till lands och vatten, och det fanns nästan ingen plats och intet förhållande på den amerikanska kontinenten, som han ej sett mod egna ögon och om hvilka han ej kunde tala med grundlig noggrannhet och behaglig utförlighet. Mellan henom och doktor Strahl uppstod snart ett angenämt förhållande, som erhöll ett synnerligt värde för den i sina bästa mannaår varande enklingen derigenom, att han var bekymrad för sin äldsta dotter Margarethas helsa och derför med förtroende vände sig till den skicklige läkaren, som så oförmodadt råkat i hans väg. Den adertonåriga Margaretha var en vänlig, blek flicka af späd kroppskonstitution. Smärt.och graciöst växt, utpräglade sig redan på hennes bleka ansigto on nervös retlighet, som måhända erhållit ännu mera näring genom sorgen öfver den kärleksfulla modrens nyss timade död. Bildad af förträffliga lärare, ständigt lefvande i kretsen af kunskapsrika menniskor, egde hon sinne och böjelse. för allt framstående och lärorikt i verlden, och med stort väl-behag hängaf hon sig åt förklaringarne af sin farfars nye vän, som var bevandrad i många grenar af menskligt vetande och egde en synnerlig förmåga att vinna ungdomliga sinnens förtroende, oafsedt, att äfven hans råd som läkare syntes henne af stor betydelse, Bertha, ott år yngre än systern, var till det yttre en fullkomlig motsats af Margaretha. Af blomstrande helsa, rask och munter, hade hon tidigt utvecklat sig, och om hon än nu i sin dystra sorgdrägt syntes allvarligare och mera tillbakadragen än vanligt, så visade dock det glädtiga leendet på henhes läppar och den öppna blicken i hennes klara öga tillsyklest, att hon skulle öfvervinna den närvarande smärtan oeh snart åter inträda på den lugna väg, som hennes ungdom och